Ted

Trots sin ganska tuffa bakgrund och en lång rad actionfilmer är det lätt att acceptera Mark Wahlberg som ett barn. Det finns någonting i hans aura som gör det trovärdigt att hans bäste vän är en gräsrökande nallebjörn. “Family Guy”-skaparen Seth MacFarlenes regidebut tar fasta på det oskuldsfulla i Mark Wahlbergs persona och ramar in en gullig historia om en pojke som helst av allt vill ha en vän. Så mycket att han på julafton bara önskar sig att hans nallebjörn kunde vara hans riktiga kompis. Drömmen slår in och drygt 30 år senare har Wahlberg inte kommit någonstans. Mila Kunis spelar hans vackra och karriärslystna flickvän som tvingas ifrågasätta hans livsstil och umgänge.
Precis som “Family Guy” drivs inte “Ted” av några längre karaktärsfördjupningar. Och det fungerar bra så länge Wahlberg och MacFarlenes genom sitt röstskådespel spelar tennis med popkulturella referenser. När publiken fattar blir det hysteriskt kul, när bara ett fåtal fattar, är det kanske ännu roligare. Men samtidigt som filmen snabbt hittar ett behagligt tempo tvingar sig MacFarlene in i svåra situationer. Han låter sina karaktärer ta stora och svåra beslut för att utvecklas och inte förbli statiska. Det är också här som “Ted” frontalkrockar in i en tegelvägg.

När “Ted” både blir en thriller och ett tårdrypande drama är det omöjligt att förstå var intentionen egentligen ligger. På både gott och ont blir “Ted” aldrig bättre än när Wahlberg och MacFarlene hänger i soffan, snackar skit och röker på. Nivån som sätts inledningsvis blir omöjlig att upprätthålla filmen igenom.

När “Ted” faller ner till den generellt accepterade nivån för vad film ska innehålla, försvinner också underhållningsvärdet. Hade MacFarlene vågat att utveckla relationerna på sitt sätt, utan att tvinga dem till drastiska beslut, hade “Ted” kunnat bli en av decenniets roligaste filmer.