Terraferma

Det är italienskt. Det är livfullt. Det är enkelt, men kraftfullt. Det handlar om Italiens Oscarsbidrag “Terraferma” – på svenska, “fastlandet”.
Vi förflyttar oss till en mindre ö utanför Siciliens soldränkta kust. Men allt är sig inte likt. Fiskebåtarna fylls inte längre av havets näringsrika innehåll, utan istället av en storm av hjälplösa och desperata immigranter från medelhavets sydliga horisont. “Plocka inte upp svart hud, vad ni än gör”, lyder ordern från myndigheterna. En fiskarfamiljs far och son gör det motsatta när en grupp sjöbrutna människor signalerar om hjälp, vilket leder till att resten av familjen hamnar i trubbel. Är det priset för medmänsklighet? Just detta visar den italienska regissören Emanuele Crialese upp genom en fiskarfamiljs perspektiv. Kampen mot polisiärt översitteri blir lika påtagligt som för att säkra det dagliga levebrödet. Fiskenäringen har avtagit och öborna försöker istället att försörja sig på turism, vilket konfronteras med att skadade och nedbrutna immigranter istället spolas upp på turisternas strandremsor. Någon menar att detta är dålig PR för öns turism, medan en annan utbrister att “ett människoliv alltid kommer i första hand”.

Vi möter motsatsernas världar i “Terraferma”, de italienska semesterfirarna från fastlandet som bara vill kortsluta verkligheten för ett slag. Och de afrikanska immigranterna som flyr fattigdom och söker lyckan i ett “möjligheternas Europa”. Crialese använder sig av simpla, klassiska men effektiva metoder för att fånga åskådaren och skapa beröring. Och det fungerar mer än väl.

Filmen visar upp ett avskalat och närmast dokumentärlikt porträtt på att det ofta finns två sorters människor i vår närhet. De som antingen lever vidare med skygglappar mot sin omvärld oavsett vad som sker, och de som inte tvekar att sträcka ut en hjälpande hand. Att människovärde fortfarande mäts i hudfärg är en skam för det moderna Europa.