The Art of Getting By

En dryg timme in på “The Art of Getting By” börjar jag för första gången fundera på vad jag egentligen tycker om protagonisten Freddie Highmore. Han är så svävande och otydlig i sitt sätt att vara att det är omöjligt att säga om han är sympatisk eller bara patetisk.
Där i ligger också det största problemet i “The of Getting By”, Highmores karaktär, som på utsidan verkar vara en intressant, tänkande människa utvecklas aldrig. Inledningen lovar oss mycket, men en timme in vet vi fortfarande inte vem han egentligen är och vad som får honom att vara som han är. Debutregissören Gavin Wiesen är en dålig berättare och försöker få oss att glömma filmens svagheter med sitt kreddiga soundtrack (The Shins, Mates Of State, Pavement, French Kicks, Clap Your Hands Say Yeah, Leonard Cohen).

Även om Highmore spelar en amerikansk karaktär är det uppenbart mycket brittiskti hans sätt att vara. Han är något tillbakadragen, lite blyg, bitter och ironisk, ärlig och cynisk. “I fear life” börjar han berätta i filmens monolog och förklarar att han egentligen inte har någonting att säga. Han har seglat igenom sista året på high school i New York utan att ha slutfört en enda uppgift, hans lärare och föräldrar börjar oroa sig, samtidigt som han inte kunde bry sig mindre, livet är ju ändå meningslöst.

Highmore är inte en tillräckligt stark skådespelare för att sälja sin vilsna karaktär. I sin strävan att försöka berätta något blir dialogerna mellan Highmore och hans kärleksintresse Emma Roberts ofta hopplöst övertydliga.

Gavin Wiesens försök att göra en “Rushmore” för 2000-talet är ett halvhjärtat sådant, utan tillräckligt starka karaktärer eller egentlig gnista i sitt berättande.