The Change-Up

Strax innan det etableras att Jason Bateman är någon slags supermänniska av Barack Obama-dimensioner, måste “The Change-Up” markera territorium genom att låta en bebis bajsa i Batemans mun. Innan de kan presentera vilken enastående framgångsrik tvåbarnsfar, superadvokat och helyllekille Bateman verkligen är måste de plocka sönder honom, låta honom sjunka till den absolut lägsta nivån som finns, för att sedan kunna bygga upp honom. Det är klassiskt, manusgrepp, men här fungerar det (ofrivilligt) som en snygg metafor för hur dålig “The Change-Up” egentligen är.
Bateman verkar ha hamnar i ett fack där han numera ofta spelar framgångsrika karaktärer mitt i karriären. Här är han på väg att bli partner på sin advokatfirma. I en annan del av stan bor hans bästa kompis, gräsrökande slackern Ryan Reynolds, skådespelare, utan ansvar eller ambitioner. Av anledningar som är alldeles för dumma för att förklara i text byter de alltså kropp och måste lära sig att navigera i det ovana landskap som är varandras liv.
“The Change-Up” innehåller mer eller mindre allt som gör en dålig amerikansk komedi. Den är sexistisk och vulgär utan att vara rolig. Den är dålig fantasi för finniga tonåringar där Oliva Wilde gör den obligatoriska drömtjejsrollen, hon älskar baseball och vill inte inleda bara ligga, inte påbörja något. Samtidigt är Reynolds fast i Batemans kropp när han förklarar för sin fru att han inte längre är attraherad av henne sedan hon haft diarréproblem. Det är en onödigt brutal scen, tänkt som läggtuggad humor, men skapar enbart en krypande känsla av osmaklighet i kroppen.

Det är i sådana scener, tillsammans med avföringsscenen i början, som visar den fula, nästan onda sidan som finns i “The Change-Up”. Regissören David Dobkin gömmer sig bakom det faktum att det är en komedi han gör, men utan trovärdiga karaktärer eller mänskliga känslor hos dem, kommer det aldrig att fungera.