The Darjeeling Limited

Natalie Portman är naken. Bill Murray missar sitt tåg. Och det är i princip det enda skådespelarna gör under de få minuter då de syns på duken. Deras karaktärer saknar namn, har inte särskilt mycket repliker, men ändå finns det en djup historia bakom båda karaktärerna. Den historien vill inte Wes Anderson berätta, han låter publiken dra sina egna slutsatser. En regissör som har möjlighet att göra sådana rollbesättningar behöver inte kompromissa.
Wes Andersons “The Darjeeling Limited” fungerar mycket på grund av dessa små, välutförda detaljer. De Marc Jacobs-designade Louis Vuitton-väskorna, den välvalda – ofta diegetiska – musiken, de besynnerliga statisterna och de obskyra referenserna. Även om de bara figurerar i bakgrunden verkar de ständigt för att berika huvudberättelsen om de tre amerikanska bröderna Jack, Peter och Francis, som ger sig ut på en själslig tågluff genom Indien. Jack, som får vilken kvinna han vill men har svårt att behålla dem, Peter, som inte kan släppa sorgen efter faderns död, och Francis, med sina uppenbara kontrollbehov, har under de senaste åren knappt träffat varandra och har gradvis glidit allt längre ifrån varandra. Resans mål är därför ingen plats, utan att hitta tillbaka till varandra och sig själva igen.

“The Darjeeling Limited” handlar främst om brödernas förflutna, relationen till deras avlidne far och förhållandet bröderna emellan. De stereotyper vill lär känna i filmens början, problematiseras snabbt och genom försiktiga antydningar raseras ens uppfattning om karaktärerna successivt allt eftersom deras förflutna förklaras och man förstår deras märkliga handlanden. Som regissör fungerar Anderson till mångt och mycket bara som vägvisare. Han är ingen guide som berättar en historia med en början, mitt och slut. Som åskådare hamnar vi istället mitt i en pågående berättelse där det är upp till oss att förstå vad som hänt innan och vad som kommer att hända när eftertexterna börjat rulla.

Det går, precis som i Wes Andersons tidigare filmer, att läsa in hur mycket som helst i karaktärerna och sättet de hanterar sin omgivning på, och som vanligt är varenda handling bröderna utför laddad med symbolik. Men det är kvaliteter filmen får en vecka efter att man sett den för första gången, och som bara ökas varje gång du ser om filmen. I stunden då du befinner dig i biosalongen för första gången handlar “The Darjeeling Limited” nästan uteslutande om humorn. Men inte så mycket om skratt, utan snarare om ett nästan konstant leende som fäster dina mungipor i höjd med dina visdomständer filmen igenom.