The Dark Knight

Sedan Frank Miller gav ut sin första tolkning av Batman har en helt ny skola växt fram, en ny tradition som tecknar Batman som en mörkare, brutalare och mer realistisk karaktär, som slits mellan polerna i en komplex dualism mellan ont och gott, vansinne och nykterhet. Efter att serien Batman: The Dark Knight Returns publicerades 1986 fortsatte en rad framstående serietecknare att vidareutveckla den stilistik som Miller hade introducerat, och med portalverk som A Killing Joke av Alan Moore och The Long Halloween av Jeph Loeb har en ny Batman vuxit fram, avsevärt mer spännande än Bob Kanes ursprungliga karaktär från 30-talet.
Det är denna Batman som är kärnan till den filmsvit som Christopher Nolan just nu håller på att skapa, med en attityd som snarare kommer från Sin City än från Gotham, och med ett psyke mer likt Alan Moores V än det som Adam West gestaltade i tv-serien från 66.

När Nolan inleder sin andra film om den svarte riddaren gör han det därför inte med någon som helst försiktighet, hänsynsfullhet eller respekt för det arv han förvaltar. Hans förhållningssätt till hjälten är inte på något vis romantiskt, och han inleder därför inte med svarta mantlar i motljus, latexdräkter eller högteknologiska brottsbekämpningsattiraljer. Han inleder med ett bankrån. Ett bankrån som är det i särklass brutalaste och skickligaste regisserade bankrån jag sett på film sedan Heat. Och sedan bara fortsätter han.

Den hänsynslösa Jokern, som rymde från Arkham Asylum i slutet på förra filmen, har börjat spåra ur och anlitar smågangsters och allmänna nobodys som inte är värda mer än luddet i hans kavajfickor till sina storstilade bankrån. Christopher Nolan och hans manusförfattare David S. Goyer har snart inkluderat Falconefamiljen från Frank Millers Batman: Year One, distriktsåklagare Harvey Dent och hans blivande fästmö Rachel Dawes, samt en finansman från Hong Kong, polischef Gordon och Bruce Wayne i den oerhört omfattande och sinnrikt konstruerade intrigen.

Bruce Wayne slits i vanlig ordning, precis som alla hjältar, mellan sitt jag och sitt alter ego. Men i mötet med Jokern blir han också föremål för en långt mer svårgreppbar karaktärssplittring där hans persona som är byggd på rena ideal blir sårbar inför en figur som inte har några ideal över huvud taget. Jokern, som antagligen är den obehagligaste skurk som gestaltats på film det senaste decenniet, är inte förskräcklig som karaktär på grund av sina ondskefulla planer på att förstöra mänskligheten, utan på grund av just motsatsen. Jokern är en karaktär som agerar efter ett helt slumpartat oförutsägbart mönster, han kan döda urskiljningslöst utan att ha någon som helst agenda att luta sig mot. Hans psykiska störning gör honom egentligen inte ondskefull, bara extremt irrationell. Irrationell på ett sådant vis att han kan elda upp miljontals dollar och skära sig själv i ansiktet utan att över huvud taget tänka, ens vara medveten, om följderna.

Det är enkelt att skriva en sådan karaktär, dess svårare att gestalta den och placera honom i en intressant kontext. Det spel som Heath Ledger är närvarande med i varje sekund, varje bildruta, är helt avgörande för karaktärens trovärdighet. Alla hans tics, hans sätt att slicka sig om munnen, suga in saliv som rinner ut från gliporna i mungiporna och hans oefterhärmliga språkmelodi och uttal, hans tonårsaktiga nonchalans, hans obekymrade självuppfattning, allt i hans skådespel strävar verkligen mot en och samma irrationella karaktärskärna.

Men verkligt intressant blir det egentligen först när denna irrationalitet spelas ut mot Batman och Bruce Wayne, när man en bit in i filmen, efter viss eftertanke börjar se likheterna i deras karaktär, de där små smulorna av Bruce Waynes person som ändå glasklart speglar något visst hos Jokern. Den slitning som finns mellan Bruce Wayne som spontanköper lyxhotell och den Batman som gör allt för att skipa rättvisa blir successivt den som exponerar honom för det mest skräckinjagande i Jokern, som får dem att se sig själva i den andra. Christian Bale utför det här helt klanderfritt och nyttjar tydligt sitt bagage från “American Psycho” och “The Machinist” i sin gestaltning.

I filmens innersta kärna utspelas ständigt den djupt psykologiska duellen mellan dessa karaktärer och att Nolan sedan väljer att förpacka allting i en extremt välproducerad actiondräkt är förlåtligt. Nolan har en fantastisk känsla för tempo och dynamik i allt från biljakter och bankrån till kampsportssekvenser och tortyrscener, han lastar varje scen till sin fulla bredd och lyckas därför skapa en oerhört rik filmupplevelse på de dryga två timmarna. Batman har aldrig varit så bra på film som i The Dark Knight.