The Dark Knight Rises

I botten handlade det om den hjälplöse hjälten. När Christopher Nolan återvänder för den tredje delen i sin Batmansvit återvänder han också till symbolen som präglat hans berättelse genom tre filmer och 456 biominuter.
I anslaget till “Batman Begins” faller en ung Bruce Wayne ner i en brunn, scenen varar bara i några sekunder men är så stark att den etsar sig fast som ett filter resten av berättelserna måste ses genom. Den lilla pojken på botten av en djup håla, omgärdad av skriande fladdermöss som virvlar omkring honom och stiger upp mot ljuset vid brunnens öppning. Utan chans att själv nå dit.

Samma scen utspelar sig väl trettio år senare och långt bort från det trygga Wayne Manor. Den slagne hjälten har förbrukat sina krafter, ödslat dem på fiender som brutit ner hans kropp under åratal och orsakat honom skada som en hjälte utan superkrafter aldrig kommer kunna läka. Bruce Wayne och hans Batman har hållit sig undan sedan händelserna i The Dark Knight åtta år tidigare. Han har självmant låtit legenden om den vita riddaren och distriktsåklagaren Harvey Dent spira medan myten om den maskerade vigilanten vittrat sönder under ryktena om mord och egoism. Men när en tjuv bryter sig in i hans ensamma flygel och med kattlik smidighet nästlar in honom i nya anklagelser blir han tvungen att resa sig ur sin isolerade konvalescens. Samtidigt börjar Gotham City skaka vid förnimmelsen av Bane, en urskillningslös terrorist med samma ursprung som Bruce Wayne men med en helt annan agenda, en agenda som han inte skyr några medel för att uppfylla. Medan Batman brutits ner i sin avskildhet har Bane rest sig ur ruinerna, medan Batman blivit allt mer ensam har Bane tillskansat sig hejdukar, medan Batmans muskler förtvinat har Banes vuxit sig starka. När de möts för första gången är det inte ens fråga om en kamp.

Men Bane låter honom inte dö, han vill se Batman som en spillra av den legend han borde vara, han vill se honom falla sönder i botten av ett hål omgiven av sin största skräck. Batman ska dö i den situation han skapades. Under en försvinnande cirkel vitt ljus dit han aldrig har en chans att nå.

När man ser Christopher Nolans Batmansvit i en följd förstår man plötsligt storheten i det som varit märkliga bottennoteringar i ett regissörskap som aldrig varit dåligt men som annars briljerat med prestige och inception. “Batman Begins” blir en stilfull och utsökt komponerad upptakt till det tema som ska ta höjd i “The Dark Knight” men löpa vidare även genom hela “The Dark Knight Rises”. Filmen tar också sin givna plats bland Christopher Nolans övriga filmer och placerar honom definitivt i det särskilda fack han skapat åt sig själv.

Med “The Dark Knight Rises” fortsätter Christopher Nolan att övertyga som vår tids störste regissör av fantastik, samtidigt som han fortsätter att låta sina historier utspela sig i en tveklös verklighet. Det är den här spänningen som gör hans filmer så intressanta, hur de på ytan tycks vara fantasy eller sci-fi men vid en närmare titt visar sig vara helt verkliga berättelser höljda i skenverk. Det Christopher Nolan blev känd för efter “Memento” är egentligen just vad han har fortsatt med i ett drygt decennium, det är verkliga berättelser under ett skimmer av drömmar, fantasi, vanföreställning eller förväntningar. Det finns inte en enda scen i “The Prestiges” filmverklighet som innehåller ett uns av magi, på samma vis som “Inception” bara låter oss se fragment av verkligheten under lager av drömmar. När man skalar bort lagren hittar man alltid en verklighet som i ljuset av drömfragmenten visar sig vara långt mer spännande. Det var också därför Christopher Nolan valde att göra film om Batman.

Han hade kunnat blåsa liv i en avsomnad spindelman, en bortglömd stålman eller en misshandlad hulk, men han valde superhjälten utan superkrafter. Den enda hjälte han skulle kunna gestalta utan att tvingas skapa en berättelse som bottnar i fantasi eller uppdiktad vetenskap. Det finns inga onaturliga muskelkrafter, märkliga sinnen eller missfärgad hud som gör Batman till en hjälte, hans egenskaper finns i människan Bruce Wayne, i hans värderingar och i hans aktieinnehav. Allt som gör Batman till en brottsbekämpare med kraft är de redskap och den teknik han har råd att köpa och den ryggrad som förmår honom att använda dem. Till skillnad från de hobbyhjältar han inspirerar behöver han inte bära hockeyskydd.

Det blir särskilt tydligt i “The Dark Knight Rises” när Christopher Nolan liksom i förbifarten låter hjältar och skurkar vi känner sedan tidigare från Gotham skymta förbi. Det finns inget av Tim Burtons märkliga catwomanfantasier kvar i denna Selina Kyle, när Bane dyker upp gör han det inte i ett moln av onaturliga steroider och när Crane dyker upp är det bara några halmstrån som markerar hans identitet. “The Dark Knight Rises” blir därför aldrig en historia om enorma krafter i strid mot varandra, det blir en film om människor, om deras ideal och om deras drömmar om en annan värld.

När filmens troper kompliceras som människor försvinner också alla enkla förklaringsmodeller och alla självklara svar. Precis som i Nolans tidigare filmer finns det inga karaktärer genomsyrade av elakhet, alla nyanseras av djupa motiv och ett förflutet som får en att känna all önskvärd sympati för djävulen. Det vi vid en första anblick uppfattar som ondska är ofta bara en människa som präglats så starkt av en idé att den förblindats av alternativen. I den meningen blir “The Dark Knight Rises” också en film om ideologier där Bruce Waynes idéer inte på något vis framställs som de självklart goda. Det hade varit enkelt att avfärda Batmansvitens sammanhållna tema kring anarki och förstörelse som något ensidigt ont, men Christopher Nolan lyckas bygga argumentation som är svår att helt slå undan. Medan man utan ansträngning läser hans andra filmer som metaforer för det fria konstnärliga skapandet blir kaosets estetik i Batmantrilogin långt mer problematisk.

Det Christopher Nolan gjort för Batman med sina tre filmer är närmast att jämföra med vad Frank Miller gjorde med sina seriealbum. Direkt efter Batman & Robin (1997) hade den mörka psykologiska realism som Christopher Nolan intresserat sig för varit otänkbar, nu efter tre filmer är den en självklarhet. “The Dark Knight Rises” är den avslutning på filmsviten både drömt men ändå inte kunnat drömma om. Det är ett mäktigt avslut, definitivt i sin kraftfullhet och slutgiltigt i sin stillsamhet. Det är en trilogi som Nolanbröderna aldrig kommer kunna ta vidare, samtidigt som den lämnar så många löst hängande och spända trådar åt den Tarantino, Snyder, Mann eller Fincher som skulle våga sig på en fortsättning.