The Dictator

Under en vår då Sasha Baron Cohens senaste karaktär, diktatorn Admiral General Aladeen, har synts överallt och hela tiden, är det nästan så att man har tröttnat på både filmen och dess huvudkaraktär innan den ens nåt biografen. På något sätt har Baron Cohen, inte olikt Ricky Gervais, kommit att bli en person som somliga tycker är det största komiska geniet av vår tid; medan andra sedan länge avfärdat honom som förutsägbar och tråkig. Men även om det skulle vara lätt att slentrianmässigt kasta skit på “The Dictator” är det svårt att bortse ifrån att den, åtminstone stundtals, är förbannat rolig.
Den senaste reinkarnationen av Baron Cohen är alltså i form av diktator för det fiktiva afrikanska landet Wadiya. Under en resa till New York blir han förrådd, kidnappad, rakad, och ersatt; utan att någon utomstående märker det skifte som har skett. Det hela är en del i en lömsk plan utförd av några av diktatorns närmaste män, för att lyckas demokratisera Wadiya.

Baron Cohen tycks nu ha övergivit den dokumentära stil som för sex år sedan hjälpte till att göra “Borat” så populär. Istället är “The Dictator” filmad och uppbyggd som vilken annan komedi som helst, även om mycket i övrigt känns igen från Baron Cohens tidigare verk. Problemet är väl egentligen bara att det som kändes nytt och fräscht, och i någon mån även kunde chockera, för sex år sedan – nu känns lite passé.

Men jag ska inte sticka under stol med att “The Dictator” emellanåt får mig att skratta högt. Det finns ett antal scener som är fantastiskt roliga, och som med all sannolikhet kommer att vara populära Youtube-klipp i lång tid framöver. Samtidigt är detta på alla sätt en oerhört enkel film. All humor utgår ifrån den väl simpla tanken att skapa skämt utifrån fördomar mot olika folkgrupper. Och även om mina morföräldrar hade hoppat ur stolen av bestörtning kring vart världen är på väg, blir detta – för en generation som har vuxit upp med provocerande humor – aldrig så provokativt som det vill bli. Självändamålet att provocera så mycket som möjligt blir till slut lika tröttsamt och förutsägbart som det, när det glänser till, är roligt.

Egentligen är det dock så här enkelt: De som gillade Ali G och Borat, och kanske till och med (oförklarligt nog) såg något i Brüno – kommer att få sig en skrattfest utöver det vanliga. De som redan sedan tidigare har tröttnat på Baron Cohen och hans upptåg kommer att sucka djupt.