The Fighter

Det som gör boxningsfilmer intressanta är att de egentligen aldrig handlar om boxning. Oavsett om det handlar om sönderkommersiella filmer som “Rocky” eller oförtjänt bortglömda “Boxer a smrt” så blir själva boxningen sällan mer än en fond, en metafor för ett större inre skeende. Träningen är aldrig en förberedelse inför stunderna i boxningsringen lika mycket som den är ett sätt att öva inför sin egen frigörelse, om det så är ett mentalt självförverkligande eller ett rent fysiskt flyktförsök.
I “The Fighter” skildrar David O. Russel den sanna historien om de två boxande halvbröderna, Dicky Eklund och Micky Ward, och deras kamp mot sig själva, mot omvärlden, med varandra. Den hade kunnat heta “The Boxer”, men gör det inte eftersom det aldrig handlar så mycket om kampen i boxningsringen som kampen mot livet. Den pensionerade boxaren Dicky, briljant och Oscarsvärdigt spelad av Christian Bale, har lämnat boxningen och ersätter adrenalinrushen från trumvirvlar av boxningshandskar med crackkickar i en skabbig knarkarlya någonstans mitt i white trash-amerika. Med insikten om att han själv aldrig kommer lyckas som boxare ägnar han sin kunskap om sporten åt att träna upp halvbrodern, den någorlunda lovande Micky Ward, inte riktigt lika fint gestaltad av mark Wahlberg.

Tematiskt, och bitvis också berättartekniskt, ser “The Fighter” ut som John Hustons klassiska och fundamentalt magnifika “Fat City”, där en åldrad och alkoholiserad Stacey Keach försöker ta revansch på sina förlorade år genom att lära upp en ung Jeff Bridges till att bli den han själv aldrig var. “The Fighter” skildrar på samma sätt som Hustonfilmen rotlösa karaktärer som driver omkring i en tillvaro som aldrig var menad för dem, på jakt efter en plats de kanske aldrig kommer att nå fram till, i ett Amerika utan utrymme för dem som gjorde livet till ett konstverk. Stacey Keachs karaktär finansierade sin alkoholism som daglönare på storjordbruk, Christan Bales och Mark Wahlbergs roller slänger bort sin talang genom att lägga asfalt i samma kvarter som de växte upp i.

“The Fighter” har möjligtvis inte samma poetiska kvaliteter som “Fat City”, men det finns inte en film som någonsin förmedlat så mycket livsglädje, spritt så mycket vilja att ta vara på det som gör livet värt att leva. “The Fighter” tar med mig till det liv som bottnar i crackkokainets trasigaste vrår, och lyfter sedan upp mig till den plats där livet blir som mest meningsfullt.