The Final Destination

Ska man vara krass är det bästa med filmen, egentligen hela filmserien, de små små antydningarna till att något snart kommer gå rejält åt skogen. En mutter som lossnar, en byggarbetare med spikpistol eller något så simpelt som en sten på en gräsmatta är alla tecken på ond bråd död “Final Destinations” universum. Med rejält menas att en spik på vift kan demolera en hel Nascar-bana, vilket sker i filmens inledning. Det här är skadeglädje i dess mest extrema form.
Handlingen är bekant. Efter förvarning från en minst sagt dyster framtidsvision räddas ett par ungdomar och en grupp främlingar från döden i ovan nämnda racingolycka. Strax efter börjar de inblandade dö i blodiga olyckor i samma ordning de egentligen skulle ha dött.

Att lura döden, och dess konsekvenser, är en intressant filosofisk fråga som “Final Destination” inte besvärar sig att gräva djupare i. Här pratar vi om en splatterkomedi. Tro inget annat, vad den är försöker utge sig för att vara. I lemlästning, död och blod levererar den. Oftast. Trots en rad spektakulärt vidriga dödsfall tappar filmen snart idéer och mynnar ut i ett dussinslut. Komedin är mer ofrivillig, som när tjejkompisarna fnittrandes och lyckligt shoppar och går på bio dagen efter deras vän fick tarmarna utblåsta över den kommunala swimmingpoolen. Skådespelarprestationerna är dessutom, som väntat, helt i proportion till realismen.

En anledning att se filmen är dock att den visas i 3D, vilket alla själva borde bilda sig en uppfattning om. Personligen fann jag att bilden blev oskarpare och att 3D-effekterna, om än stundtals imponerande, mot slutet hade tagit ut sin rätt. Där har vi dessutom en bra sammanfattning av filmen. Stundtals imponerande påhittig när det gäller dödsfallen, men mot slutet en väldigt platt upplevelse.