The Fountain

Darren Aronofsky är en av vår tids mest intressanta filmskapare. För sex år sedan fick han mig att vilja spy, att hata allt och alla och ifrågasätta mitt liv. Det är få regissörer som vet hur man berör. Darren Aronofsky är en av dessa.
I “The Fountain” lyckas inte Aronofsky beröra på samma sätt. Men det är å andra sidan inte meningen heller. Aronofsky har funderat, vänt och vridigt på döden. Varför vi dör, vad vi gör för att undvika döden, kan vi undvika döden? Vad händer när vi dör?

Darren Aronofsky är inte vilken filmskapare. Det är inte många som har studerat på Harvard och han menar själv att film ska vara som en nöjespark. Men vad som betecknar Aronofsky bäst är hans hyperintellektuella manus. “Requiem for a Dream” hade så många olika segment att den tåls att ses om både tre, fyra och tio gånger. Hans debutfilm, “Pi” hade visserligen inte samma typ av segment, men var likväl en sällan skådad debut av en regissör som bara gjort ett par kortfilmer med några kompisar.

För att berätta historien om döden om en mans 1000-åriga kamp för att rädda kvinnan han älskar har Aronofsky valt Hugh Jackman och hans äkta maka Rachel Weisz. Och det är inga dåliga val. Jackman och Weisz fungerar alldeles utmärkt tillsammans, och man börjar fundera på vad Aronofsky tycker och tänker bakom kameran när det bokstavligt sprakar om paret.

“The Fountain” tar sin början i 1500-talets Spanien, där erövraren Tomas Creo inleder sitt sökande efter Livets träd, en legendarisk enhet som tros ge evigt liv åt den som dricker dess sav. Som forskaren Tommy Creo i dagens värld försöker han desperat finna ett botemedel för hans fru Isabels cancer. Som astronaut på 2500-talet färdas han genom rymden och försöker förstå de mysterier som fängslat honom i 1000 år.

De tre skilda historierna är alla lika märkliga som de låter, lika komplexa och intressanta. Men det är också där som jag tycker Aronofsky misslyckas. De tre historiernas upplägg är visserligen välplanerat, ledtrådar utlämnas efter hand och tillslut lyckas du lösa pusslet. Men, alla historier tillför inte lika mycket tyngd. Vissa sekvenser är överflödiga och onödigt pretentiösa.

“The Fountain” kan bli lika viktig för Aronofsky som ”2001- A Space Odyssey” var för Stanley Kubrick. Likheterna är onekligen många, Två unika filmer, men samtidigt en mogen science-fiction-film som inte låter effekter ta över handen. De finns där som ett smart komplement till filmens mest vitala del – skådespelet.

Darren Aronofskys tredje långfilm tar honom till nya höjder och dess komplexa historia bekräftar Aronofsky som en av vår tids mest gedigna regissörer.