The Game Plan

Disneyfabriken har spottat ur sig ytterligare en film som går ut på att vänta och räkna klichéer. Och, lika tråkigt som det är att se dessa filmer, är det att skriva om dem.
Den självcentrerade footballstjärnan Joe Kingman visste inte att han hade en dotter förens hans portvakt ringer honom. Dottern, den unga Peyton, installerar sig i faderns fashionabla lägenhet när modern åker till Afrika för att jobba. Men Kingman är ingen farsa och hans dotter beter sig inte som döttrar gör.

“The Game Plan” går ut på att skapa långa och känslosamma “aaaawwwww”-sekvenser. Typ, när fadern ska beskriva att det bästa som skett hans liv, är hans dotter eller att det viktigaste faktiskt inte är att vinna ligan, utan din familj. Men “aawwen” fastnar i halsen, infinner sig aldrig, utan blir mest pinsamma tystnader, där du som åskådare inte vet om du ska skratta eller gråta. Så eländigt är det.

“Dagissnuten” och “The Pacifier” är andra filmer där muskulösa tuffingar (Schwarzenegger och Diesel) tar ett steg tillbaka och visar sin mjuka sida tillsammans med barn. Nu är det Dwayne Johnson tur, och likt sina föregångare är det ett omöjligt uppdrag.

Vartenda millimeter av “The Game Plan” följer den samtida Disneyformeln.. Och då är det inte Disneyformeln som en gång i tiden betydde någonting, med John Hughes-filmer och Walt med ett vakande öga på allt och alla. Nu kan vi bara beklaga att Walt tvingas rulla runt i sin grav ytterligare ett par grav.