The Go-Getter

Det är märkligt hur ofta berättarröster bara blir en huvudkaraktärs hörbara tankar, eller någon utomståendes av objektivt oförstörda reflektioner över filmen. De bästa berättarrösterna är alltid de som motiveras av handlingen, som när Morgan Freemans röst i “Million Dollar Baby” i filmens sista minuter förstås som hans brev till Frankies dotter, eller som i “Adaptation” där Charlie Kaufmans inre röst blir en metakommentar på voice-overn som företeelse.
The Go-Getter inleds nästan provocerande traditionellt för att vara amerikansk independent. Huvudkaraktären Mercer (Lou Taylor Pucci) promenerar genom sin hemstad samtidigt som han genom en voice-over resonerar lite kring livet. Det pågår i några minuter, tills en kvinnoröst plötsligt avbryter honom med en fråga. Det är ingen voice-over, det är ett telefonsamtal.

Mercers mamma har dött och han måste få tag i sin bror som är ovetande om mammans bortgång eftersom han brutit alla sina band med familjen några år tidigare. Mercer snor en bil och ger sig ut på en roadtrip genom USA för att hitta sin försvunna bror. Men han behöver inte resa ensam, bilens ägarinna Kate (spelad av Zooey Deschanel) ringer sin mobil som låg kvarglömd i bilen med jämna mellanrum och deras samtal blir inte bara den voice-over som löper över hela filmen, utan också grunden för en oväntad vänskap.

Som roadmovie vilar filmen på genrens traditionella element och tematik, med märkliga karaktärsgallerier, själsliga resor som inbegrips i de geografiska och vackert fotograferade landskapsvyer från baksätet på en Volvo. Och filmen försöker inte dölja sina rötter i Easy Rider och resten av sextiotalet. I en scen berättar Mercer att han skulle vilja göra en film om folk som dansar, varpå hans drömsekvens spelas upp för publiken och man får se honom tillsammans med två damer dansa Bande à part-dansen. Det är en scen som får mig att gråta. Dels av den betydelse scenen är laddad med för mig personligen, men också glädjen av att se ambitionsnivån i den närmast perfekta koreografin, kostymen och musiken, att se hur Martin Hynes förvandlar Zooey Deschanel till sin Anna Karina.

Och det är inte bara här Hynes försöker vara Godard, filmen använder flera av regissörens typiska regigrepp och när det är läge tar Hynes gärna bort några sekunder från sin film med en rad rätt fräcka jump cuts. Fotot och klippningen bygger mycket av filmens atmosfär, och tillsammans med ett soundtrack till stora delar bestående av M. Ward-signerade låtar får filmen en röst som är unik men typisk för modern amerikansk independent.