The Grand Budapest Hotel

I östligaste Europa låg inte en gång en republik vid namn Zubrowka, inte i den verkliga världen vilken vi befinner oss i. Men i Wes Andersons dioramavärld ser det annorlunda ut. I denna värld av pastellfärger, Futura (okej, i denna filmen är Futura ersatt med Archer) och närmast osunt pedantisk retrofetischism var Zubrowka verkligt. I detta Zubrowka (just precis, som den älskade bisongräsvodkan) visar en ung kvinna sin respekt för en död författare genom att vid hans minnesmonument läsa en av hans romaner, “The Grand Budapest Hotel”.

Vi förflyttas in i romanen, och når den interna dieges som utgör ramverket för filmens intrig. Konceptet med metaintriger utvecklas och invecklas ytterligare när en gammal lobbypojke berättar för romanens ej namngivna författare, berättelsen om conciergen på hotellet där han inledde sin karriär. Denna berättelse om M Gustave, och lobbypojken Zero som skulle komma att bli hotellets ägare är den som “The Grand Budapest Hotel” fokuserar på. Och greppet med berättelser inom berättelser hänvisar tillbaka till vår verkliga världs litteraturhistoria där det först användes i det antika persiska riket, som för den delen vid sin höjdpunkt sträckte sig över Europas östligaste gräns, och således in i det fiktiva senare Zubrowka. Vilken röra va? Fascinerande röra.

Filmen fortsätter med det i Anderson-sammanhang sedvanligt symmetriska bildspråket, med komposition där varje bild utformas som en spegel av föregående klipp, på ett både utstuderat och oerhört njutfullt vis. Vad som däremot är nytt är ett högst ovanligt användande av skiften mellan olika bildformat. Dessa används för att uppnå maximal perfektion i varenda en av filmens välkomponerande scener. Att det i någon mån fyller en berättarteknisk funktion är förstås en poäng, men mest anmärkningsvärd är den elegans med vilken Anderson lyckas göra dessa skiften så sömlösa, så att man knappt märker av skillnaden – mer än då så till vida att hela filmen ser helt perfekt ut, varenda scen är utseendemässigt fulländad.

Även bortom den välpolerade ytan har Anderson tänkt till i vanlig ordning. Historien om M Gustave och Zero innehåller mängder av fina scener även om man skulle åsidosätta scenografin. Det finns även en intressant utveckling i relationen huvudpersonerna emellan och hur intrigen övergår från att vara Gustaves till att bli Zeros. Zero förresten, porträtteras av vad jag kan hoppas bli ett permanent tillskott i Andersons skådespelargalleri, unge Tony Revolori gör en oförglömlig insats vid sidan av en lika starkt skinande Ralph Fiennes som Gustave. Deras resa visar sig vara en väldigt hisnande sådan med fängelseflykter, handeldsstrider och en fantastisk jakt med skidor och kälke som utgörs av ett förtjusande modellbygge helt i stil med den närmast dockhuslika estetik filmen har i övrigt.

Vid filmens slut, innan eftertexterna börjar rulla, klargör Anderson vad som ligger som inspirationsmässig grund till filmen, när författaren Stefan Zweigs samlade verk anges som något slags förlaga. Det känns som att allting faller på plats när jag då tänker på Max Ophüls filmatisering av Zweigs “Brev från en okänd kvinna”, och hur Anderson i alla sina filmer utnyttjar rummet med kameraåkningar och djupfokus på samma magnifika sätt som Ophüls mer eller mindre uppfann under 1900-talets första halva.

“The Grand Budapest Hotel” känns lite grann som essensen av Wes Andersons filmskapande. Det är då naturligtvis förtjusande ur varenda tänkbar aspekt, och denna saga är så klart ytterst älskvärd. Ett oerhört högt tempo och många roliga dråpligheter får en rent av nästan att glömma hur filmen saknar kvinnor, och egentligen lyckas säga rätt så lite med så väldigt mycket medel. Samtidigt är den dock som sagt ytterst älskvärd, naturligtvis förtjusande. Och det kan väl konstateras att Andersons konsekvent hemskt höga nivå inte sänks för ett ögonblick heller denna gång.