The Grandmaster

“The Grandmaster” är en kung fu-film, så mycket kan enkelt konstateras. Men den är samtidigt så mycket mer än en generisk genrefilm om kampsport, så mycket mer än vad dess berättelse avslöjar. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Mans liv under ett par decennier i slutet av 1900-talets första halva, och vad han innebar för den värld han verkade inom. Det medför förstås mycket kampsportsscener, men det vore inte Wong Kar-wai om den inte var mer än så.

Men för att börja någonstans, varför inte börja vid just dessa kampsportsscener. De är som förmodat utmärkt filmade och mycket vackert koreograferade, och liknar snarare balett än människor som slåss. Ändå, trots vackra actionscener även i flera av Wongs tidigare filmer, är det inte genom dem vi känner honom. Hans närvaro märks allra tydligast när han använder sig av grepp han gjort till sina egna. Exempelvis i de kollage av hackig slowmotion och stämningsbyggande bilder, när berättarröster ligger över och mer eller mindre genom poesi berättar intrigens skeende. Det är även i dessa sekvenser filmen är som bäst.

I regissörens tidigare filmer har det oftast handlat om att skildra människors känslor snarare än deras handlingar. Dialog har varit sekundär till det visuella arbetet vilket Wong Kar-wai, framförallt tillsammans med fotografen Christopher Doyle gärna låtit tala i dess ställe. I “The Grandmaster” är det visuella fortfarande strålande, filmen är en ren njutning att se på, men genom dialogen ges intrigen och den faktiska handlingen ett större utrymme. Det är oundvikligt att detta blir på bekostnad av något annat. I “The Grandmaster” rör det sig om en berättelse som alltså utspelar sig över tjugo år, som man ämnar förmedla på ett mer konkret sätt än i Wongs tidigare filmografi. Det är ett väldigt ambitiöst projekt, som i mina ögon misslyckas då narrativet splittras av de sekvenser som inte är direkt drivande för intrigen. Det fungerar liksom inte riktigt att både ha en uttänkt intrig i fokus, och samtidigt Wong Kar-wais signatur på filmen. Samtidigt känner jag att det ligger mer bakom det hela.

Ip Man var alltså en verklig person, en historisk person vars livsöde säkerligen är värt att berätta. Wong väljer att göra det på ett mer abstrakt vis än andra filmare har gjort. Med sin filmteknik och poetiska textrutor som tillför mer till filmens stämning än vad dialogen gör, skapas en atmosfär som i sin tur ger mig mer som åskådare än vad filmens historia gör. Med en större förkunskap om Ip Man hade filmen med största förmodan fått en till dimension – likväl som den hade givit min kunskap en ny dimension – men som filmen berättar ges indikationen att dess intrig är central. Jag är tveksam till om det är det rätta sättet för Wong att förmedla en känsla. I själva verket står intrigen i vägen för sin egen berättelse, som i sitt upplägg förvirrar snarare än förenar sina beståndsdelar. Hade filmens episka berättelse fått breda ut sig över en längre speltid hade det funnits utrymme för både narrativ utveckling såväl som drömska mellansekvenser. Men på två timmar i så lågt tempo finns inte tid och möjlighet för karaktärer och deras handlingar att ta fäste.

Dock hindrar det aldrig filmens närmast meditativa känsla och stämning från att förtjusa, och för detta samt sin egenhet är det en film som ändå lyckas åstadkomma något väldigt unikt och sevärt.