The Guard

“The Guard” presenterar oss för konstapel Gerry Boyle, en skrupelfri man som inte drar sig för att säga exakt vad han tycker och tänker, utan hänsyn till de öron som lyssnar. Han väser ut torra ironiska repliker till sina kollegor och överordnade, ligger med prostituerade och äter upp LSD som egentligen skulle vara bevismaterial. Han är helt enkelt Irlands absolut bästa polisman.
När narkotikasmugglare drar in över landet får Boyle snabbt nys om det. Hans chefer blir dock oroliga eftersom han tar det i sin egen takt och jobbar inte över i onödan. För att få bukt med smugglarna kallar irländarna in FBI-agenten Wendell Everett, spelad av Don Cheadle, som med sin expertis på området får hjälpa till att fånga skurkarna.

Brendan Gleeson gör en föredömlig insats som Gerry Boyle. I fel händer hade karaktären enkelt kunnat bli en löjlig karikatyr men Gleeson balanserar ständigt på rätt sida av sitt porträtt. Han är oblyg inför varje situation han ställs inför, och rör ständigt upp känslor i sin omgivning utan att egentligen förstå varför. Ett tydligt exempel på detta är när han häver ur sig rasistiska kommentarer mot Everett under hans genomgång av fallet, utan att ens reflektera över vad det är han säger. Mångfasetterade Don Cheadle är naturligtvis lika pålitlig som alltid, men här får han snällt sitta i baksätet till förmån för Gleesons enmansshow.

Det tar inte särskilt lång tid innan man inser att störst fokus har lagts på att få till välskrivna och bra karaktärer, något som tyvärr har genererat ett mindre intresse för själva deckarmysteriet som vi ställs inför. Den skruvade inledningen bäddar för en spännande och humoristisk resa, men med facit i hand känns fallet med narkotikasmugglingen ofta sekundär och det är sällan man dras in i nystandet genom de ledtrådar som presenteras. Antagonisterna avslöjas i ett alltför tidigt skede av filmen och utgör ett ganska lätt byte för våra hjältar.

“The Guard” har ett starkt ansikte utåt i form av Gerry Boyle. Genom honom får filmen en skön provokativ ton som aldrig tar sig själv på särskilt stort allvar. Men även om Boyle ofta bjuder upp till dans, går det inte att komma ifrån att det bitvis är en ganska ojämn fars vi får ta del av. Åsidosättandet av berättelsen gör att “The Guard” tappar lite av sin lyskraft då resten av dess beståndsdelar inte fungerar fullt ut. Synd kan man tycka, eftersom det nog hade varit en fullpoängare om man inte hade ryckt bort ett så viktigt element ur ekvationen.