The Haunting in Connecticut

Hemsökta hus vill man helst inte flytta in i. Spöken brukar vara rätt så aggressiva när de inte får som de vill, och skrämmer det sista levande ur en när man minst anar det. När man börjar se vålnader uppenbara sig mitt i natten, uppleva skrämmande illusioner på dagen, eller bara höra lite knarrande steg på övervåningen, då är det dags att flytta.
En familj tvingas flytta in ett hus för att lättare kunna ta sig till ett närbeläget sjukhus i hopp om att kunna behandla sonen Matt som har en dödlig form av cancer. Oturligt nog har huset tagits i besittning av illasinnade spöken då huset en gång i tiden var ett gammalt bårhus fullt av ruttna lik. Matt är den förste som ser hemska syner skapad av dessa spöken, och givetvis är det ingen som tror honom i början, men snart springer hela familjen omkring och skriker av rädsla.

“The Haunting in Connecticut” förvaltar arvet som byggts upp av sina gelikar i genren, “Amityville” och “Poltergeist” är två landmärken som ploppar upp i huvudet ett flertal gånger när jag ser filmen och ibland känns den som en avlägsen släkting till de båda, men trots uppenbara likheter gör den ett bra jobb med att distansera sig från dem. De sedvanliga skrämseleffekterna delas ut proportionerligt och gör sitt bästa för att skrämmas, och är man inte beredd hoppar man nog till både en och två gånger. Spökatmosfären vilar tungt över hela filmen och känns helt rätt, inte så makaber som sina föregångare men levererar ändå en mörksinnad stämning. Skådespelarna känns mestadels som föredettingar men gör ett övertygande jobb som inte stör helheten.

“The Haunting in Connecticut” är baserad på en sann historia men hur sann den är går ju att spekulera i, oftast känns det bara som ett billigt pr-trick i hopp om att göra filmen läskigare, men oavsett sann eller inte så är “The Haunting in Connecticut”, under rätt förutsättningar och rätt humör, en relativt trevlig liten myspysrysare värd att hyra en tråkig söndag.