The Hunger Games

Som för så många andra; åtminstone när historierna återberättas efter ett succégenombrott, var det en slump som gjorde att Suzanne Collins kläckte idén till “The Hunger Games” den där dagen för snart tio år sedan. En kväll med tv-zappande där ena kanalen erbjöd nyhetsbilder från USAs invasion i Irak, samtidigt som den andra bjöd på realitysåpa där deltagarna skulle rösta ut varann, skapade bilder i Collins huvud som flöt ihop i varandra. Där någonstans var grunden till ett av 2000-talets största bokserier lagd.
I ett dystopiskt Nordamerika (som numera kallas Panem) har landet delats upp i 12 distrikt som alla styrs med järnhand av en och samma regering. För att demonstrera regimens makt anordnas varje år en tv-sänd tävling, “Hungerspelen”, där en flicka och en pojke från varje distrikt tas ut. De totalt 24 ungdomarna placeras i en stor arena där landskap som skog och berg utgör miljön. Deltagarnas uppgift? Att döda varandra. Endast den sist kvarvarande släpps ut. Vi följer de två deltagarna från distrikt 12, Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) och Peeta Mellark (Josh Hutcherson).

Utan att ens ha läst den litterära förlagan till det som antagligen är en av årets mest emotsedda filmer känns det som en tacksam bok att filmatisera. Intrigen är inte bara en bra tidsmarkör under en tid då gränsen mellan krig och “trams-tv” kan vara precis lika blurrig som för Collins, utan också en perfekt balans mellan spänning och sentimentalitet för att passa utmärkt som film.

Och visst är resultatet lyckat. Som någon slags hybrid mellan “The Truman Show” och “Battle Royal” förflyter de 140 minuterna förbi smärtfritt utan att någonsin tappa tempo helt. Jennifer Lawrence gestaltar en roll inte helt olik den hon spelade i sitt genombrott i “Winter’s Bone”, och gör det precis lika bra den här gången.

Samtidigt lider filmen av en del av de närmast oundvikliga brister som uppkommer då bok ska bli film. Som ett naturligt led i att en del information har tvingats utelämnas finns det partier som inte känns glasklara, och frågor väcks som man aldrig riktigt får svar på. Detta är dock småsaker, och “The Hunger Games” är så intressant i sitt fundament att den aldrig påverkas markant av dessa små brister. Istället är detta en härlig resa som, om man nu tvunget ska jämföra den med andra ungdomsboksfilmatiseringar som “Twilight” och “Harry Potter”, står sig mycket väl i konkurrensen.