The International

I en oerhört effektiv inledningsscen ser vi två män planera detaljerna för att avslöja en suspekt banks vapenaffärer, men på väg ut ur bilen drabbas agenten av plötslig hjärtattack och kräks till döds mitt framför Interpoolkollegan Louis (Owen). Informatören från bilen dör kort därefter i en misstänksam bilolycka. Utredningen inleds mot banken, men det visar sig bli svårt för Louis att skipa rättvisa inom ett system som tycks motarbetas från insidan.
I “Spring Lola” skapade Tykwer ett eget universum åt Lola av en hektisk joggingtur i Berlin, men trots att hela världskartan står till förfoga denna gång blir det förvånansvärt enformigt. Stiliserade texter i nedre hörnet är reseguiden som presenterar nya platser, men trots ambitiösa etableringsbilder över otaliga storstäder stannar engagemanget på vägen. Vilda skift mellan viskningar och rop; konspirerande typer i kontorsmiljö varvas med kostymnissar som drar vapen på offentlig plats. Som publik försätts vi på motorcykel i maratonlopp – kämparglöd saknas för att nå mållinjen på hederligt vis, så i full fart har man slarvat framför skrivmaskinen. Ologiska vändningar i detektivarbete som verkar hämtat inspiration från ett tröttare MacGuyver-avsnitt. Trovärdigheten sjunker mot botten till dess att Craigs senare Bondfilmer framstår som renodlade spionfilmer – men där snålades det i alla fall inte med actionscener. Här får vi nöja oss med obligatoriskt springande efter bilar. Den stora skottlossning som faktiskt äger rum är uppfriskande; en frenetisk showdown i Guggenheim som påminner om Michael Manns bättre dagar.
Karaktärsfördjupningen är snål och närmaste vi kommer Louis är ledtrådar om hans förflutna, som senare visar sig vara den uppstudsighet mot överordnad som var och varannan hårdkokt teveseriesnut har på sitt CV. Watts flyger förbi på autopilot i en mindre biroll vars största funktion tycks vara att motivera hennes a-listenamn på filmaffischen. Skurkarna är schablonartade figurer som lika gärna kunde vara Svarte Petters ekonomiska rådgivare.

Stämningen är kylig och säkert menad så för att knyta näven i en smällkäft mot kapitalismen, men det blir snabbt enfaldigt att följa dessa själlösa figurer förkroppsliga samhällskritik. Ungefär lika hjärtvärmande som att bevittna snögubbar äta isglass i fjällen. Filmens enda glöd återfinns i Clive Owens intensiva blick, som hopplöst försöker dra uppmärksamhet till sin byråkratitrötta spion på krigsstigen.