The King’s Speech

Detta är berättelsen om hur den stammande Bertie blev Kung George VI. Men det är också en skildring av en mediebrytpunkt då auktoritära figurer, såsom hertigar och kungar, berövades sin bekväma stumhet och tvingades till kändisskap; plötsligt förväntades de kommunicera med folket via radio och television. Jämte tronen växer sig också andra världskriget framför Bertie, som finner oväntad hjälp i den australiska talpedagogen Lionel Logue (Rush).
Letala doser förväntningar och prestationsångest ryms i Colin Firths gestalt. Det är ingen slump att han har blivit prisutdelningssäsongens främste darling – han är storartad. Med skräckartad förtjusning bär man vittne till hur Firth närapå exploderar av spänningar och talar direkt till publiken trots det ständiga stammandet. Geoffrey Rush är som han alltid är: en vandrande bok för dummies i hur man vinner en Oscarstatyett. Också storartad men ofta i för höga växlar, så man liksom tröttnar på de stora gesterna och struttande stegen.

Historien utspelar sig alltså mot en fond av ett annalkande världskrig, varför man ofta lessnar på Berties borgerliga barndomstrauman. Inte för att samhällsklass spelar roll på problemskalan, men det torde vara mer krisartad när ett land går in i krig än när en blivande kung sjunger ut om själsärren från slottet. Annars är filmen en prestationsstudie som intresserar sig lika mycket för hur man talar som vad man talar om.

Bildspråket regleras asymmetriskt och får karaktärerna att se små ut, placerade mot torra tapeter i utsnittens nedre ytterkanter. Estetikens obekvämhet ihop med den brittiska “stiff upper lip”-jargongen får även den mest samlade att känna panikångest. Men någonstans är det ändå för stämt efter Oscarsgalans stråkorkester, med lökiga montage och blödiga ballader som överröstar viskande löften om en betydligt bättre film.