The Lady

När namnet Luc Besson dyker upp i filmsammanhang är det utan tvekan ett namn som brukar dra blickar till sig. Men har han fortfarande förmågan att skapa hänförelse kring sina verk, eller putsar han bara vidare på sin forna glans? I “The Lady” står han helt och hållet för regin till en film som dansar nätt kring ämnet demokrati och mänskliga rättigheter i ett militärdiktaturens Burma.
Vi får följa oppositionskvinnan Aung San Suu Kyis liv och kamp för ett fritt Burma, ett land som inte haft fria val på över fyrtio år. En militärjunta har styrt landet med järnhand sedan dess, det burmesiska folket törstar efter sin frihet och får nytt hopp när Suu återvänder till sitt hemland från ett England där hon skapat sig ett liv med familj och barn. Hon beslutar sig för att återuppta kampen i faderns namn, som vilat likt en förbannelse över den sittande regimen sedan han mördats.

Även om ämnet är kittlande intresseväckande så haltar filmen, främst på grund av väl förenklat historiskt innehåll men också för att autenticiteten inte riktigt vill infinna sig. Kanske beror det på Bessons fallande formkurva, kanske har det att göra med den europeiska tolkningen av ett tema, om ett land, i en världsdel som vi egentligen inte förstår oss på. Det kan liknas med när Hollywood gör film på ett europeiskt tema. Det blir föga trovärdigt.

“The Lady” tenderar att bli för ytlig och schablonmässig i hur vi västerlänningar uppfattar Sydostasien och landet Burma. Militärjuntans onda anhang blir närmast farsartade i sin framställning, medan de “goda” engelsktalande karaktärerna uppträder i skepnaden av klokhet och civiliserat beteende. Vi får vi inte glömma att det var det brittiska imperiet som packade ihop sina tillhörigheter, rev upp och lämnade en nation i kaos att förblöda. Inbördesstrider och oroligheter har allt sedan dess givit näring åt ett despotiskt styre som än idag håller medborgarna i sitt järngrepp.

Till stor del är filmen ändå sevärd, mycket tack vare fina skådespelarprestationer. Huvudpersonen Suu, spelad av Michelle Yeoh (“Crouching Tiger, Hidden Dragon”) är suverän i sin rolltolkning, så även familjens övriga medlemmar. Men det är här det också blir motsägelsefullt, trovärdigt skådespeleri blandas med en produktion som bitvis slirar runt på underhållningsnivå samtidigt som den vill vara en seriös skildring av ett lands identitet. Besson har visserligen snickrat samman ett gediget hantverk som säkerligen fyller sin funktion på vissa punkter, men som samtidigt saknar originalitet, djup och detaljrikedom på den nivå som gjort honom så berömd.