The Life Aquatic with Steve Zissou

Jag fick en konstig känsla efter att ha sett “The Life Aquatic” för första gången. Jag hade svårt att ta in det såg. Och trots många och långa funderingar kunde jag inte komma fram till om det var mig eller Wes Anderson det var fel på.
Dagen därpå, första visningen vid lunch, är jag där igen. Nya delar bitar föll på plats, men jag var fortfarande inte riktigt nöjd. Tio minuter in i filmen, två veckor senare, förstår jag; “The Life Aquatic” är en underbart utflippad film, om allt.

Klädseln, röda toppluvor, varsin glock, blåa ylletröjor och matchande shorts, är obligatorisk på Yves Cousteau-kopian Steve Zissous båt. När Zissous närmaste vän, Estebahn äts upp av en flera meter lång, självlysande haj börjar äventyret, och Steve ska utkräva hämnd. I samma veva konfronteras han med uppgiften att han har en 30-årig son och livet vänds upp och ned.

Dialogerna i Wes Andersons filmer har aldrig stuckit ut, men ändå varit av en häpnadsväckande perfektion. “The Life Aquatic” är inget undantag, trots att Wes för första gången skrivit manuset utan vännen Owen Wilsons hjälp. Med Noah Baumbach har han skrivit en ny, lättare, mer lättillgänglig typ av film. Anderson vägrar dock släppa taget om det ständigt återkommande temat: faderskap, ett tema Baumbach är minst lika införstådd med.

Wes Anderson i alla ära, men “The Life Aquatic” handlar bara om Bill Murray och hans genialitet. Han blandar humor och tragik på sitt säregna sätt och får oss i publiken att älska honom redan från ruta ett. Det är en sorglig karaktär med mycket hjärta, som kanske inte alltid visar det, men alltid vill alla sitt bästa. Owen Wilson, Cate Blanchett och Willem Dafoe är alla starka i sina roller, och det märks att det är en grupp vänner som gjort film.

Det krävs mycket energi för att ge “The Life Aquatic” den uppmärksamhet den förtjänar. Ger du dig själv tid, kommer du inte att bli besviken.