The Lucky One

Zac Efrons karaktär återvänder från kriget i Afghanistan i tron om att ett fotografi han har hittat där borta på en okänd tjej var det som gjorde att han lyckades komma hem helskinnad. Det är lite oklart vad som får honom att tro det. Han bestämmer sig i alla fall för att leta rätt på tjejen, och hittar henne; vilket också det är lite oklart hur det kan gå så lätt. Hon visar sig driva en gård som tar hand om, och tränar, hundar tillsammans med sin mor och sin son. De två fattar snart tycke för varandra, men hålls tillbaka av att det finns en ex-man med i bilden som försöker göra livet surt för de båda.
I sin iver att göra allt för att tvätta bort “High School Musical”-stämpeln har Zac Efron tyvärr gått och blivit Terminator. I en roll som borde kräva att Efron använder hela känslospektrat och visar både ömhet, kärlek och frustration har grabben från Disney Chanels populära ungdomsserie istället blivit hårdare än betong. Med ett ansiktsuttryck som har stelnat, och där inte en enda muskel rör sig under hela filmen, är det svårt att känna någonting alls för den karaktär som jag i grunden tror att det är tänkt att man ska sympatisera med.

Tyvärr är det inte bara Efron som har lämnat sin mänsklighet på Disney Chanels kontor, utan detta tycks vara symptomatiskt för hela filmproduktionen. Ingen dialog låter som en dialog låter i verkliga livet, ingen karaktär beter sig som en människa beter sig i verkliga livet. “The Lucky One” är nämligen en film som är fylld till bristningsgränsen med klichéer och stereotyper. Det är inte Zac Efrons fel att detta är en fullkomligt hopplös film, han hade kunnat göra en felfri insats utan att detta för den sakens skull hade kunnat kännas trovärdigt eller intressant för fem öre. Problemet här är snarare att det känns som att ingen, i något led i filmproduktionen, har orkat bry sig. Detta är ett hafsverk, ett arbete där alla inblandade har gått på autopilot, och därmed också en film som alla bör undvika.