The Overnight

1966 gjorde Mike Nichols debut med sin filmatisering av Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Wolf?”, som sedan vann fem Oscars efter att ha nominerats i varje möjlig kategori. Filmen blev ett explosionsartat startskott för det nya Hollywood, vilket i sin tur ligger som grund för i princip all efterföljande amerikansk indiefilm på ett eller annat vis. Sett ur detta perspektiv ter det sig högst naturligt att Nichols klassiker får sig en ansiktslyftning såhär knappa femtio år senare.

I ”The Overnight” råkar nyinflyttade Los Angeles-paret Alex och Emily av en slump stöta ihop med Kurt, en excentrisk man som bjuder hem paret på middag hos honom och hans fru Charlotte. Middagen utvecklas till en helkväll fylld till bredden med alkohol och droger, under tiden som fler och fler mer och mindre obekväma sanningar kommer till ytan. Under natten figurerar bröstpumpsinstruktionsvideor, konstverk föreställande mindre angenäma kroppsöppningar, sexuella inviter och en knappast oansenlig andel homoerotik. Förutom den kortfattade ramberättelsen utspelar sig hela filmen under denna kväll, som via absurda vägar och vändningar ganska snabbt blir till gryning.

Likheterna med ”Vem är rädd för Virginia Wolf?” stannar inte i kammarspelet mellan två par – då vore liknelsen banal – utan ”The Overnight” följer sin inspirationskälla genomgående på en dramaturgisk nivå, där de tre akterna från ”Virginia Wolf?” parallelliseras av ”The Overnight”. Akt ett är i pjäsen namngiven ”Fun and Games”, följt av ”Walpurgisnacht” (vilket kommer från ett årligt häxmöte) och avslutande ”The Exorcism”. I och med den uppsluppna stämningen som inledningsvis råder mellan paren, till det att konflikter uppstår, tills ondskan fördrivs i filmens avslutande klimax, speglas väldigt väl händelseförloppet i ”Virginia Wolf?”. Att gå in på detaljnivå och identifiera likheter känns närmast överflödigt, om än roligt.

”The Overnight” är genomgående rolig, en smula genant och hundra procent oförtäckt. De exekutiva producenterna, Duplass-bröderna, känns närvarande trots att de varken skymtas framför eller bakom kameran. Men humorn känns igen från ”Togetherness”, sextemat är lätt att likna vid Lynn Sheltons ”Humpday” med Mark Duplass i huvudrollen, och den får mig även att tänka på ”Baghead” minus skräckelementet. Ett ytterligare nöje i filmen är att läsa de två paren som ett före- och efterscenario, där de nyinflyttade under filmens gång blir mer uppsluppna och kanske så småningom kan nå Kurt och Charlottes ogenerade nivå.

Om en modern version av ”Vem är rädd för Virginia Wolf?” verkligen behövs kan man fortfarande fråga sig, men oavsett svar så är ”The Overnight” rolig, absurd samt lagom smart och intressant.