The Program

Det händer inte helt sällan att man lämnar en filmvisning som ett stort frågetecken. Alltså inte på det bra sättet, överväldigad av en intrikat upplevelse. Utan det dåliga sättet, när man undrar varför i hela fridens namn det gjordes en film om det här? Jag menar, Lance Armstrong, en relativt känd berättelse ändå som i alla fall alla som potentiellt är det minsta intresserade av redan känner till. Hur ska det möjligtvis kunna göras intressant? Det verkar Stephen Frears också ha funderat på länge och väl, utan att komma till någon egentlig slutsats.

”The Programs” tydligaste brist är dess avsaknad av enhetlighet, hur dess estetik spretar åt alla möjliga tänkbara håll. Ena scenen ser ut som en sportsändning från 80-talet, medan nästa bjuder Cronenbergskt skeva vinklar, närbilder och blod. Ibland korsklipps det med riktiga sportsändningar från 80-talet, då är det nästan ännu konstigare. Tonläget skiftar mellan i princip varje klipp. Under filmens gång uppenbaras nästa stora brist väldigt tydligt i och med bristen på dramatik. Varenda sekvens känns avklarad redan vid sin inledning, då slutet aldrig är mer än en gissning bort.

Egentligen gäller det hela filmen, fast då behöver man inte ens gissa. Jag vet hur det slutade för Armstrong. Jag tänker att om jag åtminstone hade sympatiserat lite med honom, så hade det kanske blivit bättre. Men Ben Foster, som gör ett toppenjobb i huvudrollen, gör inte Lance Armstrong till en människa enkel att tycka om. Snarare motsatsen. Chris O’Dowd gör sin roll som reportern David Walsh (vars verkliga motsvarighet skrev boken på vilken filmen är baserad) desto mer sympatisk, honom gillar jag rentav. Men vad hjälper det, när filmen bara intresserar sig av Lance.

Filmens mest intressanta karaktär är dock en annan, bloddopningens gudfader Dr. Michele Ferrari. Han är inte intressant för att han är vare sig sympatisk eller välspelad, för det är han inte. Han är intressant för att han är än mer malplacerad än den estetiska eklekticismen. Guillaume Canet som spelar honom förvandlar Ferrari till en galen vetenskapsman från en dåligt kitschig 80-talsparodi på 50-talets menlösa lågbudgetskräck, komplett med dålig italiensk brytning och allt. Till synes helt omedvetet.

Jag vet inte hur en i vanliga fall så kompetent regissör som Stephen Frears släppte ifrån sig ett hjärnsläpp som det här. Inte för att särskilt mycket i filmen egentligen är dåligt, men det lutar ännu mer åt frågetecknet, än åt bra.