The Reader

Berlin 1995. En tillknäppt advokat i perfekt struken skjorta, slips och pressade byxor med hängslen blir lämnad av en älskarinna efter ytterligare en halvhjärtad förälskelse. Han vandrar ensam i våningen, stänger fönstret mot rälsen där en spårvagn bullrar förbi.
Neustadt 1958. Michael Berg, en yngling på spårvagnen är på väg hem från skolan då han blir illamående och blir tvungen att kliva av för att kräkas. Han börjar promenera hem i regnet men faller ihop i en gränd. En spårvagnskonduktörska finner honom och hjälper honom hem, varpå han blir sängliggande i flera veckor. Efter att han tillfrisknat återvänder han till konduktörskan för att tacka henne, och strax därpå inleder de en affär, trots en åldersskillnad på närmare tjugo år.

Michael blir hennes älskare, och hon möter en helt ny värld när han börjar högläsa Homeros, Tjechov och Lawrence för henne. Deras möten med kärleken och litteraturen blir den centrala punkten i deras tillvaro tills hon plötsligt och oannonserat lämnar Neustadt.

Heidelberg 1966. Michael börjar studera juridik och närvarar i studiesyfte vid en rättegång där sex vakter från ett koncentrationsläger anklagas för mordet på 300 judar. Han känner igen en av de anklagade i Hanna Schmitz, den kvinna han lärt sig älska i Neustadt åtta år tidigare. Hon döms för mordet till livstids fängelse.

Stephen Daldry har återanvänt sitt berättande från Timmarna, han skiftar skickligt mellan tid och rum och låter bilderna bindas ihop av associationer snarare än berättelsens tvång. När han sent i filmen återvänder till den vuxna Michael, som blivit en advokat i pressade byxor med hängslen, så träffar hans berättande en öm moralisk nerv. Michael som fortfarande är känslomässigt förälskad i Hanna, samtidigt som han moraliskt förkastar hennes förflutna, börjar skicka kassettband till fängelset där hon sitter inspärrad. Han läser återigen Homeros för henne, med kassettbandet som den enda skiljeväggen mellan de två. Det uppstår något oerhört rörande på bioduken, bilderna som varvar hård realism med Wes Andersons rena stilleben träffar mig på samma omedvetna plan som bara filmen och litteraturen förmår. Stephen Daldrys film blir en svagt romantisk skildring av ett Tyskland i förändring, och en lidelsefull kärleksförklaring till litteraturens triumfatoriska makt att övervinna allt.