The Rocker

“The Rocker” är historien om Robert Fishman (Rainn Wilson). Bland vänner går han under namnet “Fish” och han spelar trummor i bandet Vesuvius, Mötley Crue-wannabes som drömmer om att bli rockstjärnor. När chansen dyker upp för kvartetten finns det bara ett undantag. Fimpa Fisken. Utan större omsvep dumpar de sin talangfulle trummis till dennes stora förtret. Vesuvius blir superstjärnor och Roberts dröm går i kras. 20 år senare hatar han fortfarande sitt gamla band och när livet inte kan bli sämre stöter han på sin systerson som har ett band med sina kamrater. Han hoppar in som trummis och jakten på den stora rockdrömmen kan börja.
“The Rocker” vill förmedla en genuin och varm känsla där skratten går hand i hand med sensmoralen om att man alltid ska följa sin dröm oavsett vad. En vacker och inspirerande tanke men när utförandet är så pass mediokert som här fastnar tyvärr drömmen någonstans på vägen. “The Rocker” är så standard en komedi kan vara nuförtiden med noggrant placerade skratt. Den fysiska humorn tar stor plats och Rainn Wilson får ta emot många smällar på sin resa. Han är dock ojämn i stora delar av filmen. I vissa partier lyser han upp med en träffsäker närvaro för att i andra försvinna helt när regissörens uppenbara försök att tilltala precis alla dränker filmen. Minus på kontot är också tyvärr bandet han socialiserar sig med som inte lyser på samma sätt. En samling färglösa individer, som hankar sig fram i bakgrunden av Wilson med intetsägande musik som ackompanjerar dem, känns inte särskilt rock n roll. Den starka kontrasten gör humorn livlös när bandet drar ner stämningen. Rainn Wilson försöker ju i alla fall leva sin dröm när han slänger ut tv-apparater, super sig full och hånglar upp groupies.

Som sig bör går allt på räls för bandet med vissa obligatoriska snedsteg på vägen. Klart ungdomarna ska få leva sin dröm, helst gärna bekymmersfritt. Christina Applegate följer med som den ansvarsfulla mamman och jag önskar att hon hade fått mer tid framför kameran då hennes karaktär är sympatisk och trevlig. Hon fyller upp rutan med den där varma känslan som så gärna vill infinna sig. Tyvärr är pekfingrarna för många, skratten för få och kalkerandet av “School of Rock”-formulan fungerar för dåligt.