The Selfish Giant

Sagan om den själviske jätten skrevs av Oscar Wilde och visade exempel på författarens anspråk att rikta sig till barn i sitt skrivande. Den handlar om barn som vill leka, och en självisk jätte. I mitt huvud såväl som i de allra flesta utgivna böckerna ackompanjeras sagan av fantasifulla färgglada illustrationer. Att då översätta detta till brittisk grådaskig socialrealism låter som ett väldigt långt, och förödande steg att ta. Men såna föraningar är förstås att bedra sig å det grövsta.

Arbor och Swifty är tolv år gamla, bästa vänner, och födda i samhällets bottenskikt – arbetarklassen. Arbor har dessutom stora koncentrationssvårigheter, som han skulle behöva professionell hjälp för. Men hjälp finns förstås inte att tillgå. Istället skippar han skolan, och de driver runt och samlar skrot om dagarna, som de sen säljer till skrothandlaren Kitten. Kitten är jätten i “The Selfish Giant” (komplett med yxa och allt), men medan hans förebild i Wilde-sagan låter barnen leka i sin trädgård, låter Kitten barnen samla skrot till honom. Det råder en djup pessimism genom hela filmen, som här representeras av att barnens strävan är skrotsamlande istället för lekar.

Men det finns kärlek också, båda pojkarna har mödrar som inte vill något hellre än att allt ska lösa sig. Dock kan ingenting någonsin lösa sig. En av filmens allra finaste scener är när Arbor får agera tröstande famn till sin egen mamma, då tränger hopplösheten rakt in i hjärtat på en. Det skildras så tydligt hur denna nordengelska arbetarklass är evigt dömda till sin misär. Kitten kan inte öppna sina famnar och ge dem frälsning, för han har ingen frälsning att ge. På sin höjd kan han erbjuda viss förströelse, och utnyttjar istället de två pojkarna.

I klassisk brittisk anda är socialrealismen i “The Selfish Giant” alltså becksvart och inger inga som helst förhoppningar. Men den känns även just realistisk och sann. Dess karaktärer är mångbottnade och trovärdiga, och dess klasspatos är otvetydigt. Relationsdramat mellan kompisarna Arbor och Swifty är väldigt fint, och de unga skådespelarna imponerar med sin trovärdighet. Det är stundtals tungt att ta sig igenom, men samtidigt djupt engagerande och så pass välskrivet att plågsamheten i sig blir ett nöje.