The Skin I Live In

Antonio Banderas spelar en stjärnkirurg som experimenterar med nya typer av hud- och ansiktstransplantationer för att ge människan en mer robust hud. Vi manipulerar frukt, kläder och allt runtomkring oss, men varför förbättrar vi inte vår egen art?
I sin rymliga herrgård håller han sitt experiment inlåst dygnet runt i ett rum som inte innehåller mer än en säng och en tv som visar Animal Planet. Vi lär känna Elena Anaya, den kidnappade fången, hur hennes vägar korsade Banderas en olycklig kväll några år tidigare och hur han med skrämmande precision utvecklat en supermänniska bortom våra vildaste fantasier.

Precis som alltid när Almodóvar är involverad är allt inte som det verkar vid en första anblick. De mångbottnade karaktärerna skapar en helt ny dimension

Den timmeslånga tillbakablicken om hur saker och ting blev som de blev hade lika gärna kunnat berättas på en kvart, i synnerhet när det mesta av berättandet redan insinueras i det samtida berättandet. Men Almodóvar verkar inte speciellt intresserad av att utveckla de skrämmande delarna av berättelsen, det underliggande hemska i människors handlingar och vad som får en del av oss att begå det mest hemska av akter. Nej, för Almodódvar hamnar istället Stockholmssyndromet i fokus, det psykologiska tillståndet där offret utvecklar en relation till kidnapparen. Almodódvar försöker undersöka relationen mellan en galning och hans offer, förstå om de kan glömma vad som fört dem samman och leva i symbios på något obarmhärtigt vis.

Men det är också just detta som definierat hela Almodódvars karriär. Han bygger sina melodramer snarlikt; blanka ytor som täcker upp karaktärernas riktiga kamp och smärta. I “The Skin I Live In” fungerar det ungefär till tre fjärdedelar innan det blir alltför snarlikt andra verk av Almodódvar för att det ska kännas tillräckligt genomtänkt. Men, å andra sidan finns det få, om ens någon, som är i närheten av Almodóvars melodramatiska storhet, så satt i ett större perspektiv är “The Skin I Live In” en helt enastående film.