The Tree of Life

Mysteriet Malick är aktuell med sin femte långfilm. Varje premiär följs av spänning, inte sällan lovord och prisregn, och efter årets filmfestival i Cannes kan han dessutom titulera sig Palme d’Or-vinnare. Så ja, förväntningarna matchar mannens ambitioner. “Kalkon!”, hör jag vid eftertexterna. Samtidigt torkar jag tårarna och inser att jag genomgått en passagerit för framtida filmtittande.
Kostymklädde Jack (Penn) söker tröst i en ruinerad minnesbank – blotta ljusstrimmor och skuggor återstår av barndomens själavåndor. Så småningom blir tagningarna längre och replikerna släpps fram: Vi befinner oss i en småstad i 1950-talets Texas, där familjen O’Brien bläddras upp som en levande klippbok. Krönikan ställs intill fyrverkerier av abstrakta formationer som tecknar livets uppkomst. Såpbubblor och tomtebloss, moln och lava; det efemära binds samman och salongen blir ett planetarium för banbrytande effekter.

Brad Pitts framskjutna haka fångar patriarken Mr O’Brien, befriad från klichéer och långt känsligare än man är van att se stränga fadersfigurer. Han sörjer framför pianot och sneglar mot grannens trädgård, tar nackgrepp om barnen – de egna rötterna. Kulturarvet illustreras med bilder på odlingar och fadern ifrågasätts, såväl Mr. O’Brien som Han från ovan. Malick riktar linsen bortom det uppenbara och visar det ingen människa burit vittne till; trädgrenarna sträcker sig över dinosaurier, småstadsamericana och storstadsdjungel.

Om så än bara för en sekund rubbas min ateistiska världsbild när Mrs. O’Brien pekar mot himlen och säger att Gud bor där. Malick målar upp ett familjeträd med intima penseldrag och spårar bestämt varje årsring, vart de än leder. Skalan är enorm – det mesta episka jag sett projiceras på en duk, värdig en filmmediets motsvarighet till Martin Luthers 95 teser.

Bör ju nämnas att slutet blir väl tydligt, när Penn tar till Michael Nyqvists gester från “Underbara älskade”. Men vid det laget har jag redan nått katharsis.