The Visitor

I ett cementerande av självklarheter och uttömda diskussionsobjekt löper det en röd tråd från sjuttiotalets konspirationsfrossande deckare, förbi åttiotalets yuppiehajp till dagens blickpunkter. Araber och klimathot. Hollywood är som förra säsongens mode genom viljan att berätta självklarheter som borde ha sagts långt tidigare. Det blir så uppenbart när arabfäblessen är inne på sin tredje film på kort tid.
Regissör Tom McCarthy följer upp den hyllade “The Station Agent” från 2003 med en ny produktion som inte vill anpassa sig till det konventionella Hollywood-facket. Istället är strävan uppenbar hos regissören, som resten av den amerikanska independentkulturen, att samla folk i övertydliga väckelsestunder där man, utan risk för kritik, lägger fram sina filantropiska ståndpunkter.

McCarthy försöker genom “The Visitor” diskutera den amerikanska integrationspolitiken och hur amerikanernas bemötande av främlingar förändrats i kölvattnet av 11 september. Problemet för honom är att han inte vill göra en politisk film och därigenom blir han som regissör dels fingerpekande mot problem som inte vidareutvecklas och dels fast i en halvt genomarbetat relationsdrama.

Kvar står “The Visitor” som en ganska trevlig och framförallt välspelad film om det unga invandrarparet Tarek (Haaz Sleiman) och Zainabs (Danai Gurira) slumpartade vänskap med den livströtta universitetsläraren Walter Vale. Porträtterad av en magnifik Richard Jenkins förtjänar denna karaktär att utvecklas klart mer än vad han tillåts.

Walter och särskilt Tarek kommer varandra nära, särskilt via ett delat intresse för musik. Men genom de klichéartade upptäckterna av nya sidor i det egna jaget går karaktärsutvecklingen något på slentrian tills Tarek uppdagas som illegal invandrare av polisen. McCarthy lyser då för första gången igenom i det skickliga utforskandet av individens utsatthet i samhället. Då ger han plats för desperation och ilska mot svikande myndigheter. Och i sina bästa stunder når han faktiskt upp till Ken Loachs färska invandringsdrama “It’s a Free World”.

Ironiskt nog öppnar Walter sina ögon mot omvärlden och rannsakar sig själv i vad han egentligen tillför sin omgivning. Det bör McCharty, med den makt det innebär att vara regissör, också göra. Hans inlägg blir inte mer än en stark avslutande halvtimma. Dessförinnan ett tragglande av gemytliga independentschabloner.