The We and the I

Det är fantastiskt att se när karaktärsutveckling styr en berättelse. När både tid, rum och den grundläggande historien hamnar i andra hand. Görs det på rätt sätt kan ofta dessa berättelser bli mycket mer intressanta än de som följer en standardiserad dramaturgisk kurva. För det är just människor och deras beteende som ligger närmast det vi själva känner till.
Michel Gondry låter oss, i sin sjätte långfilm, följa med en skolklass i Bronx under hemfärden från sin sista skoldag. I drygt en och en halv timme ser vi hur dynamiken och hierarkin i klassen förändras under bussresan hem från skolan. Det är just där berättandet ligger, i relationen mellan människorna. Det finns därför inte så mycket mer att berätta om just filmens handling utan att avslöja för mycket.

När jag ser “The We and the I” glider tankarna ibland lite osökt in på Ruben Östlunds film “Play”. När jag såg “Play” för ett år sedan kände jag hela tiden en viss oro för vad filmen kunde göra med ett samhälle som, till stor del, har skeva föreställningar om invandring. På samma sätt kände jag ibland med “The We and the I”, att den skulle spä på vissa fördomar en del människor redan har om afro-amerikaner. Detta har ingenting med kvalitén på filmen att göra, utan är endast en tanke kring vad film faktiskt kan göra och hur mycket en konstform har makt att påverka.

“The We and the I” är i grunden dock en fin och intressant film som ibland skulle mått bra av att hoppa över Gondrys karaktäristiska drömska “cut-aways”. För även om jag tycker det är ett grepp som har fungerat alldeles ypperligt i Michel Gondrys tidigare filmer så känns det här ibland istället som en dålig sitcom.

“The We and the I” är en film om att människor faktiskt kan förändra sig och att speciellt ungdomar oftare än man tror vill bryta sig ut ur de grupperingar de hamnat i. I slutändan är det en berättelse som ger mig hopp och tro om att det finns något gott i de flesta människor.