The Wolfman

Skräckgenren sneglar alltmer mot vardagsproblematik á la “Låt den rätte komma in”, och just därför kommer nyinspelningen av “The Wolfman” som en befriande nostalgibris. Men den klassiska skräckfiguren har inte enkelt ryckts ur fryskammaren; karaktären är som ny och under varje strå finns hårsäckar av samhällskritik. Så tungan i gommen, kära cinefiler – varulvsfilmen har inte ylat så här högt sedan “En amerikansk varulv i London”.
Lawrence, nyss hemkommen till familjens herrgård efter flera års frånvaro, tillbaka från vägarna där han färdats med ett teatersällskap. Brodern – funnen i livlösa trasor av skinn och blod – har fört honom dit allt började. Resultatet av en djurattack, säger obducenten, men sanningen är desto grövre. Efter en häftig konflikt mellan engelska byfånar och skrockfulla zigenare uppenbarar sig en best under natthimlen, som biter Lawrence och inleder en bestialisk cirkel.

Joe Johnston har tagit den klassiska berättelsen och gjort våldsam allegori av Universal Pictures ikoniska figur. Människorna är verkliga monster – auktoritära tyranner som manipulerar mobben utan egen vilja – och i de våldsamma konfrontationerna finns en eldig darwinismkritik: att döda eller dö, starkast överlever. Zigenardamen Maleva räddar Lawrence från döden och räddar därmed ett blivande monster; hon ser det som synd att döda, plikt att bevara oavsett varelsens natur. Bör varulvarna tillåtas löpa fritt? Och vad kan vi lära oss om de svenska vargarna?

Skräcksagan har mytologiserats, gjorts till mörkmalen familjekrönika. Den förlorade sonen finner ett fantastiskt uttryck i Benicio del Toro, både sensuell och köttslig; en sargad själ före förvandling, vars torterade blick är ett kluvet panorama av misstro på civilisationen. Än plågad av moderns mystiska död och slav under fadersgestalten, som Anthony Hopkins gör till ärrat dominospel med kall hårman, lejonpäls och hagelbössa.

Återbesöket till skräckfilmsklassikern tar oss längre än hel- och halvbilderna från originalfilmens statiska figurer och charmiga kulisser. Nu ges vi en ärlig chans att studera en levande, gotisk 1800-talsvärld. En oerhört ögonskön iscensättning som öppnar ridåer för skräckfabeln, luras ner oss i ett stiliserat skräckkabinett med stelnade stearintappar och vackra silhuettdanser, genom täta dimhöljen och skogsdunkel.

Och stor eloge till Rick Baker, den sminkansvarige trollkarlen. Hans varulvsmaskering skapar en monstruös adamsdräkt, än med tillräckliga mänskliga attribut för att spegla en fiktiv evolution snarare än gamla vanliga pälsförsedda barbaren. Vid förvandling piskas del Toros huvud åt sidan som en livshotande nackspärr, en markör av något slag. En tröttnad på det mänskliga, kroppsligt bundna. En slav under månen, som vill berätta något.