The Wrestler

Det är svårt att verkligen uppskatta bra skådespelare utifrån enbart en prestation, det finns debutanter som gör fantastiska roller, men de skådespelarprestationer som man verkligen älskar handlar ofta lika mycket om deras bakgrund, som vad de faktiskt presterar framför kameran. När François Truffaut gör rollen som regissören i Manchester i “La nuit americaine” har han ett helt yrkesliv bakom sig som har förberett honom för just den rollen. Precis som Heath Ledger när han gör sin Joker är beroende av de föreställningar man har om honom som irrationell och hetlevrad från rollerna i “Lords of Dogtown”, “Candy”, och, till viss del, även från “Brokeback Mountain”.
När Mickey Rourkes ryggtavla breder ut sig över bioduken i The Wrestler inser man direkt att det här är rollen som Rourke har förberett sig på i hela sitt liv. Ärrad, rödflammig, tunnhårig med en utväxt som skär sig mot de blonderade testarna och med muskler som välver sig under en hud spänd till bristningsgränsen, nedstoppad i åtsmitande brottartrikåer som snabbt väts av svett. Ett äckel.

Randy “The Ram” Robinson har varit professionell wrestlare i hela sitt vuxna liv och börjar närma sig en ålder där det tar emot att nitas med häftstift, rullas i glassplitter, krossas under stolar och bindas i taggtråd. Han tröstar sig med en strippa och spriten på hennes klubb, står ut lite till, går några matcher och faller ihop i omklädningsrummet efteråt, neddragen av en hjärtattack.

Hans karriär borde vara över, men han fortsätter driven av stolthet, revanschlusta och skräcken för att behöva anpassas till samhället och nio till fem-jobben i charken på den lokala stormarknaden. Allt drivs mot ett omöjligt slut, en omöjlig vänskap med en tio år yngre strippa, en omöjlig försoning med en sedan länge splittrad familj, en omöjlig seger.