This Must Be the Place

2008 satt Sean Penn som ordförande i juryn vid filmfestivalen i Cannes, och belönade då Paolo Sorrentinos film “Il Divo” med stora jurypriset. Han passade samtidigt på att ta tillfället i akt att berätta för Sorrentino att han gärna skulle vara med i en av regissörens framtida filmer. Tre år senare är nu “This Must Be the Place” här; med Sorrentino som regissör och Sean Penn i huvudrollen. Och nog kan vi konstatera, med facit i hand, att det är ett lyckat samarbete.
Sean Penn spelar Cheyenne, en avdankad rockstjärna som saknar sitt gamla liv och numera spenderar ganska händelsefattiga dagar i sitt slott på Irland. När hans far, som han inte har träffat på 30 år, går bort, beger sig Cheyenne till New York för att delta på dennes begravning. Det hela mynnar ut i en roadtrip genom halva USA för att han ska leta rätt på, och döda, den Auschwitz-vakt som hans far spenderat stora delar av sitt liv för att hämnas på.

Det tar ett tag innan man köper filmens koncept och Sean Penns, på många sätt, svårfångade karaktär. Den första halvtimmen blir därför mest en transport för att förstå sig på och acceptera filmen och dess premiss. Med tiden utvecklar man dock, till viss del tack vare en fantastisk Sean Penn, en respekt både för karaktären i sig och för filmens berättande. Så fort man har tagit detta steg är det betydligt lättare att få upp ögonen för storheterna i “This Must Be the Place.” För detta är inte bara, med det snygga fotot och det välvalda soundtracket, en estetisk fröjd för ögon och öron; det är också en av årets mest mångsidiga filmer.

Innan “This Must Be the Place” slutar har jag hunnit gäspa, skratta, bli rörd och få mig en och annan tankeställare. Jag har dessutom gått från att hata Sean Penns karaktär till att fullkomligt älska honom. “This Must Be the Place” är inte på något sätt en fulländad film, men det är en berättarteknisk och känslomässig virvelvind som slungar tittaren mellan olika ändar i känslospektrat, och där jag under hela andra halvan bara sitter och njuter.