Tikkun

Jag tror att de flesta har minnesbilder i livet, av tillfällen då vi plötsligt insett att någonting inte är vad det synes vara. En känsla av uppenbarelse, av att äntligen förstå någonting tidigare obegripligt. Det är knappast ett ovanligt motiv, vare sig i fiktion eller verklighet, att gestalta den religiösa uppenbarelsen. Att människor plötsligt ser Gud, inte sällan efter en nära döden-upplevelse eller liknande. I Tikkun sker motsatsen.

Haim-Aaron är ortodox jude, i somligas ögon säkerligen fundamentalist, i ett av Jerusalems mest religiösa områden. När man låter sin religiösa övertygelse komma en så nära blir det oundvikligt att det påverkar så gott som varenda aspekt av ens vardag. I Haim-Aarons fall passar det oftast ganska bra, i och med att han ägnar den åt sin religion på vetenskaplig forskningsnivå. Men likväl råkar han på grund av sin strikta hållning ut för en olycka, vid ett helt vanligt vardagsbestyr som att duscha. Ambulanspersonalen förklarar honom död på plats, men hans far lyckas mot omöjliga odds få liv i Haim-Aaron igen. Följden för fadern blir skam och rädsla, när han inser att han just motverkat Guds vilja. Haim-Aaron reflekterar motsatt, och börjar istället ifrågasätta allt som tidigare varit så självklart för honom.

Tikkun är filmad i svartvitt, uteslutande med statiska kameror och utan något som helst annat ljud än det som syns i bild, oftast i relativt långa tagningar. Dialogen är sparsmakad, för all del monologerna likaså. Det går långsamt, stillsamt framåt. Haim-Aaron gör i själva verket inte särskilt mycket alls, tycks det. Hans resonerande kring sin tro är sällan explicit, utan uttrycks snarare mellan raderna. Det är med små, men stilistiskt välmedvetna medel, som Avishai Sivan porträtterar Haim-Aarons transcendens från sitt gamla till sitt nya jag – samtidigt som faderns övergång speglar sig i sonens, och går i motsatt riktning.

Det jag bär med mig från ”Tikkun” är framför allt ett sällsynt personporträtt, som handskas med judendomen på ett liknande vis som ”Marias väg” förra året hanterade katolicismen. Det gör filmen till en insiktsfull självrannsakan och samtidigt ett vackert, utlämnande konstverk. Men för mig är den på intet sätt en uppenbarelse.