Till det som är vackert

Vår generation fångad i ett Youtubeklipp. När Katarina upptäcker den klassiska musiken sker det inte i konserthusen, på pianobarerna eller genom skolkören. Hon råkar bara youtuba Beethoven och fastnar direkt.
Det säger något om tiden, när du säkert precis som jag möter Claude Lelouche, Andrej Tarkovskij, Chris Marker och Dziga Vertov för första gången genom Youtube. För även om Till det som är vackert handlar om en just så tidlös tematik – om det som är vackert – så är det en synnerligen modern berättelse.

20-åriga Katarina kommer från trassliga förhållanden, en mamma som dricker och pojkvänner som inte bryr sig. Då hon hittar musiken blir allting annat oviktigt, av en lycklig omständighet får hon anställning som receptionist på Konserthuset i Göteborg och det engagemang Samuel Frölers dirigent Adam känner inför musiken blir lika förförande för Katarina som för oss som publik.

Den romans som uppstår mellan Katarina och Adam skulle kunna vara djupt provocerande, som ung kvinna i en äldre gift mans våld skulle detta kunna bli vilket franskt otrohetsdrama som helst. Skillnaden är att Katarina aldrig finner sig i en underordnad position, hon negligerar könsroller och omvärldens krav, låter fel vara rätt så länge det ger henne själv det hon söker. Det skulle kunna bli ett drama om kvinnans medfödda skurkaktighet, men Lisa Langseths drama är smart bortom alla konventioner. Katarina är antagligen den sortens karaktär som jag kommer att omvärdera lika många gånger som Catherine i Jules et Jim.