Transformers 3

Så var den tredje uppföljaren av Transformers här, denna gång med mer av allt. Och då menar jag allt. Explosioner som avlöser varandra förenat med ökat frosseri i vapenskrammel och våld, tydligen är det även legitimt att skjuta av huvuden – på robotar i alla fall.
Tempot verkar även det ha skruvats upp ett snäpp från tidigare filmer, kanske för att just packa utrymmet till bristningsgränsen vad gäller allehanda uppvisning i CGI-effekter och krigshets. Även huvudpersonen Witwicky, spelad av Shia LeBeouf har fått en aggressivare ton och målar ut porträttet av en film vars enda syfte är meningslös action och hämnd. Här finns även vajande “stars and stripes”-banner och en sprejlakerad Opitimus Prime i USA-trogna färger som titt om tätt manifesterar ordet freedom. Lägg därtill nämnda vapennamn som “tomahawkmissil” hit och “Airborn” dit och vips så har vi en propagandafilm för en viss nations suveränitet och millitära apparat

Styggingarna Decepticons får här utgöra rollen som infiltratörer eller varför inte “terrorister” vilket indirekt stöper om filmen som ett substitut för Förenta staternas kamp mot det idag aktuella hotet bland oss.

Kultkänslan som infann sig i film nummer ett lyser med sin frånvaro här, inga utpräglade klassiska transformersljud här inte, kanske dränktes de i kaskaderna av explosioner och vapensmatter?

Det ända som lyfter den här sörjan från kalkonträsket är den visuella iscensättningen, men efter andra hälften blir jag bara utmattad av den eskalerande massförstörelsen. Jag häpnas åt att det finns människor därute som lagt ned timmar av möda på detaljrikedom för ingenting, annat än profit.

Jag kan tänka mig att tredje upplagan av Transformers plockar hem en drös pinnar hos den pubertala manliga publiken vilka kanske inte åsynliggör helheten via ett kritiskt och rutinerat öga. En målgrupp som i det här fallet tyvärr är formbar.