Transsiberian

Hur långt är vi beredda att gå för att dölja en obehaglig sanning? Hur mycket av den kan vi behålla inom oss innan oro och ängslan gnager sönder ens inre? I “Transsiberian” förvandlas en lugn och trygg resa till en påfrestande och oväntad upplevelse för ett kärleksfullt par.
Precis som namnet antyder är det den berömda transsibiriska järnvägen som får stå som bakgrund för denna spännande resa. Paret Roy (Woody Harrelson) och Jessie (Emily Mortimer) är kristna missionärer, som med hjälp av deras församling, tar chansen att hjälpa till i Peking i Kina. När de ska resa hem beslutar de sig för att åka tillbaka via tåg och uppleva den transsibiriska järnvägen. Ombord på tåget stöter de på ett annat par, Carlos (Eduardo Noriega) och Abby (Kate Mara) som de blir vänner med. Men det som började som ett lugnt och stillsamt äventyr förvandlas snart till en mardröm.

“Transsiberian” har en långsam men stämningsfull uppbyggnad. Inledningsvis är det ett karaktärsdrivet drama med utmärkta skådespelarinsatser, där utsökta vintermiljöer passerar förbi tågets fönster. Fotot fångar det forna Sovjet med omnejd och besök av nergångna städer och tågkyrkogårdar tar plats under resans gång. Emily Mortimer imponerar stort med sin rolltolkning men Harrelson fastnar även han i blickfånget som den något naive och snälle Roy. Mortimer får gå igenom olika känslomässiga tillstånd där ångest och uppgivenhet blir en del av resan och hon lyckas förmedla sin karaktärs fullständiga förvirring på ett övertygande sätt. Ben Kingsley och Thomas Kretschmann dyker även upp i rutan och spelar nitiska poliser med lågmäld precision. Det är välregisserat från första bildrutan, det sker en gradvist stegrande spänning och känslan av att någonting kommer gå snett är ständigt närvarande.

Den finstämda atmosfären gör att man dras in i historien direkt och man får en bra koppling och relation till karaktärerna vilket gör att man själv känner sig som en resenär på tåget. Regissören Brad Anderson håller även hårt i mystiken kring Carlos vilket kittlar tankegångarna under hela resan. Han tar även effektivt till vara på de konflikter och händelser som man kan råka ut för när man reser i främmande länder, alltifrån hårda auktoriteter till brist på kommunikation. Men även vänskapen som uppstår mellan paren skildras på ett noggrant och varmt sätt. Lyckligtvis är spänningen intakt mot slutet och upplösningen fungerar dessutom klanderfritt utan att förstöra den fina uppbyggnaden.

“Transsiberian” är en balanserad dramathriller, välspelat och vackert på samma gång. Därför är det ett sant nöje att få ha tagit del av den.