Trollkarlens lärling

Trollkarlens lärling ger oss ytterligare ett kapitel i Hollywoods pågående informationskampanj om vilka peruker som inte passar Nicolas Cage. När filmens drakar och demoner är mer realistiska och trovärdiga än Cages svallande blonda lockar så är det kanske dags att lägga ner hårprojektet och koncentrera sig på andra aspekter av filmskapandet.
Detta hade kanske lyft “Trollkarlens lärling” från sin position som en andra klassens Harry Potter och gett den en gnutta originalitet som skilt den från sina många föregångare och samtida konkurrenter baserade på berättelser om Merlin eller andra mäktiga trollkarlar som hittar dittills ovetande elever och förvandlar dem till hjältar, ofta visualiserat med hjälp av alldeles för många generiska montage till intetsägande popsånger eller konventionella instrumentalstycken.

Cage trollkarl har under många århundraden letat efter “the prime Merlinian”, den enda som, efter att Merlin dött, kan förgöra den onda Morgana le Fay som hålls instängd i en rysk babushkadocka tillsammans med ett antal andra elakingar som Alfred Molina och en stereotypisk asiat med kampsport som specialitet. Oturligt nog är vår lärling lite het på gröten när han får sin första smak av magi och släpper ut Molina bara för att låsa in denne och Cage i en kruka i tio år. Klipp, och vi befinner oss tio år framåt i tiden i nutida New York där vår hjälte tror att barndomsminnen av magi endast var hallucinationer bara för att snart stöta på de nyutsläppta Cage och Molina igen.

Vad som räddar filmen från Dantes innersta kretsar av infernalisk fjantfilm är Jay Baruchel, senast sedd i “I min vildaste fantasi”, som är perfekt som den nördiga lärlingen Dave med ett hjärta av guld. Hans sensibla porträtt av en smart outsider ger filmen en mänsklighet som är välbehövd bland dansande kvastar och flygande statyer av örnar. Till skillnad från berättelsens magiska komponenter så berör historian om hans jakt på flickan han trånat efter sedan småskolan. Cage tusenåriga kärlekshistoria, med en tjej som olyckligt blev inlåst tillsammans med Morgana, känns till skillnad från Daves forcerad och redundant.

Med tanke på att detta är en Disneyproducerad film så är det inte oväntat att alla potentiellt mörkare spår i filmen blekts bort för att skapa förglömlig underhållning som inte stöter sig med någon. För att vara en film som till merparten utspelar sig i nattmörker om elakingar som vill förgöra världen så innehåller filmen nästintill noll svärta och vi är hela tiden medvetna om att filmen kommer att sluta i dur och inte moll, manuset innehåller heller inga överraskningar på vägen dit.

Specialeffekterna är godkända och kompetent visualiserade men inte särskilt kreativa om man jämför med samtida klasskompisar som Avatar eller Harry Potter och halvblodsprinsen. För en film som lägger det mesta av sitt krut på att skapa en visuellt spektakulär värld av magi så är detta ett stort problem, pengar och tekniskt kunnande finns men bristen på fantasi gör att filmens värld känns allt annat än unik.

Nic Cage är egentligen en rätt bra skådespelare, se exempelvis “Leaving Las Vegas”, men verkar vara sämst (eller så är han bara väldigt girig) på att välja roller, se exempelvis (eller gör inte det) “Knowing”, en av 00-talets sämsta filmer. Med detta i åtanke föreslår jag att Hollywood lägger ner mindre pengar på att designa nytt hår till den allt skalligare Cage för att istället erbjuda honom en film där dessa slantar används för ett mer genomarbetat manus med fantasifullare effekter där han och Baruchel kan utnyttja sina talanger i en historia som inte känns som en härmning av en härmning av en härmning.