Tron Legacy

Året var 1982 när första Tron hade premiär och bländade världen med innovativa specialeffekter som tog med publiken till en virtuell värld och siade om en framtid med datorn som människans bästa vän, eller värsta fiende. Flash forward och vi är framme i dagens 2010 där datorn har en framsatt plats i de flesta människors liv. Men trots att det var 28 år sedan föregångaren kom så lyckas Tron Legacy ändå blända med en ny generation av specialeffekter, de som ger oss filmupplevelser i tre dimensioner. Filmen kan skryta med den kanske bästa användningen av de nya effekterna sedan förra årets landmärke “Avatar”.
Filmen är ingen “reboot”, eller omstart om man vill använda ett sämre svenskt ord, utan en uppföljare som ger oss möjlighet att följa Sam Flynn, son till första filmens protagonist Kevin Flynn, när han försöker förstå varför hans far försvann 1989. Svaret hittar vi i den virtuella värld som vi besökte i första filmen, något även Sam snabbt blir varse om efter att vi fått en effektiv introduktion av den nya karaktären.

Storyn är inte särskilt djup men ändå godkänd med tanke på att detta är en storfilm som ska tilltala många. Här finns sympatisk kritik mot storbolags giriga affärsförehavanden och funderingar kring perfektion och mänsklighet. En varning utfärdas dock för de fjantiga och illa genomtänkta “biodigitala” varelserna som Sam stöter på i Tron-världen.

I det visuella excellerar “Tron Legacy”, specialeffekterna sätter våra optiska nerver i extas och bevisar hur mycket 3D-effekterna kan berika en film om de görs på rätt sätt. “Tron Legacys” motorcykelfärder, som känns igen från ettan, är fantastiska åkturer som imponerar och känns precis lagom långa.

Garrett Hedlund är bra som Sam, tillräckligt intetsägande för att fungera som ett substitut, eller en avatar, för åskådaren inom filmen men också kompetent nog att ge de mer känslosamma scenerna lite tyngd. Detsamma gäller Oliva Wilde som den kvinnliga hjältinnan Quorra. Michael Sheen överspelar nöjsamt som Castor/Zuse och Daft Punk, som också står för den fina musiken, gör en cameo som djs.

“Tron Legacy” tar ett nostalgiskt avstamp i 1980-talet men riktar hela tiden blicken mot framtiden när den maximalt utnyttjar 3D-tekniken för att ge oss en visuellt innovativ film som underhåller från första till sista sekund om man är villig att strunta i att manuset har en del luckor som inte går att förklara vare sig realistiskt eller genom filmens egenskapade logik.