Ultraviolet

Milla Jovovich lyckas med konststycket att spela samma roll som i Resident Evil-filmerna, fast sämre.
Någon gång i framtiden har ett gäng människor härmat X-men och blivit supermänniskor fast lite töntiga. Av någon anledning som filmen är för dum för att riktigt understryka blir staten arg på supermänniskorna och helt plötsligt har Milla Jovovich anledning att springa runt i tajt läderdräkt och spöa karlar samtidigt som hon droppar one-liners värdiga Schwarzenegger.

Att behöva lida sig genom den här filmen är som att föra en diskussion om framtiden med ett gäng sjuåringar som fått sin kreativitet från lego och serietidningar. Den diegetiska tekniken är så dagisfantasimässig att det blir skrattretande, det blir liksom aldrig häftigt med pistoler som växer ur någons hand, det blir bara töntigt.

Lika töntiga är filmens bara enhändigt ambitiöst regisserade slagsmålsscener. Det är inte särskilt spännande, det känns istället tråkigt mallat och klichémässigt utan några konstnärliga ambitioner. Våldet blir bara en känslolös transportsträcka mellan scener som försöker väcka sentimentalitet utan att vara särskilt sentimentala. Det här är en film om våld som inte är våldsamt snygg, samtidigt försöker den vara en film om känslor utan att kunna förmedla dem. Och det är filmens största problem.

På grund av värdelöst oengagerat skådespel och ett manus med liknande attribut blir det bara en värdelös actionfilm utan någon form av intelligens som inte lyckas med någonting.