Unstoppable

Ibland så hittar en regissör och skådespelare varandra och stort samtycke uppstår. Kemin stämmer överens, arbetsestetiken liknar varandras och idéerna kan bollas fram och tillbaka utan att några större konflikter uppstår. Burton har Depp, Scorsese hade De Niro och nu DiCaprio och Tony Scott har Denzel Washington. Lika ofta som det uppstår en viss charm med att de jobbar tillsammans så mycket, lika ofta finns det risk att dessa kärlekspar börjar bli för bekväma i varandras skor, något som Scott och Washington nu tydligt demonstrerar för mig.
Scott och Washington gillar tåg, både över och under markytan. Först skildrade de ett skenande tunnelbanetåg i nyinspelningen av “Linje 1 2 3 Kapad” för att nu ge sig på en berättelse baserad på en sann historia i “Unstoppable”. Ett stort obemannat frakttåg släpps lös på grund av att tågbolaget inte anställer ansvarsfulla människor. Det blir upp till Denzel att lösa situationen innan det kraschar rakt in i en närliggande stad.

Det känns inte som att Scott och Washington har vidgat sina vyer speciellt mycket inför “Unstoppable”, och filmen är precis lika enkelspårig som rälsen tåget rullar på. Washington drar enkelt på sig kostymen som den hårt arbetande helylleamerikanen, som med säker hand lotsar sig igenom tumultet tillsammans med sin yngre och mer orutinerade kollega, spelad av Chris Pine. Någon klassisk duo är det inte på tal om här, både Washington och Pine är relativt anonyma, strippade på allt utan den mest nödvändiga karaktäriseringen till förmån för det skenande tåget som pulserar vidare i allt högre hastighet.

“Speed” känns som en direkt referensram, men tyvärr saknar “Unstoppable” den sortens spänning och närvaro som man kunde återfinna i Jan De Bonts actionpärla. Scott trycker bara ner pedalen allt hårdare och hoppas att spänningen ska stegra lika fort som tåget skenar. Känslan av fart, och fara, är en saknad faktor och gör att hjältarnas kamp mot klockan blir lika påtaglig som min egen.