Up in the Air

George Clooney sparkar folk. Sådana som du; med ett oviktigt jobb på ett oviktigt kontor i en oviktig stad. Han är bäst på det, att få sådana som du att acceptera att det giriga företaget du jobbar på helt enkelt kan låta någon annan jobba dubbelt så mycket. Men han gillar inte att använda ordet sparka, om han inte måste. Istället försöker han informera dig att ditt jobb inte längre är tillgängligt. Du bryter ihop, han tröstar dig, förklarar att “det finns andra möjligheter”, ger dig en informationsmapp och ni ses aldrig mer.
Någonstans i kalabaliken säger han också att avskedet kanske är början på en ljus framtid. En klyscha för vilken arbetsgivare som helst, men Clooneys Ryan Bingham tror på det han säger. I alla fall att ens liv inte borde vara bundet. Det är så han lever sitt liv. Från flygplats till flygplats, hotellrum till hotellrum – alltid samlandes flygpoäng. “Att leva är att förflytta sig”, säger Clooney under en av sina föreläsningar och menar det både bokstavligt och bildligt; att stå still är att dö.

Jason Reitman älskar, likt Clooneys karaktär att vakna upp ensam i en stad där han inte känner någon eller har något. Via Clooney förmedlar han den känslan och det levnadssättet alldeles ypperligt. Att bo hemma 53 dagar per år är en belöning, inte ett problem. Reitman låter Clooney och hans kärleksintresse Vera Farmiga göra större delen av jobbet. Och att inte förglömma Anna Kendrick som gör filmens bästa och mest drivande prestation som en ung rekryt som vill ändra företagsstrukturen och börja sparka folk via video istället. Det är ordet och inte det visuella som driver “Up in the Air” framåt. Men räkna inte med att ordet är lika roligt som i “Juno” eller “Thank You for Smoking”. Ellen Pages pessimism eller Aaron Eckharts torra leende gjorde de filmerna, och hur charmig George Clooney än må vara är han inte speciellt rolig.

Reitmans problem har alltid varit att hans filmer saknar djup, “Up in the Air” är inget undantag. Bortsett från slutscenen överraskas vi aldrig och fördjupas aldrig i varför Clooney lever som han gör. “Up in the Air” är emellertid en film du kan rekommendera för alla, cinefilen och den oregelbundne biobesökaren. Det är trivsamt, blir aldrig långtråkigt – men inte heller engagerande. Och det kanske är just därför Jason Reitman alltid snubblar på mållinjen.