Upp

Samtidigt som animationsstudion Dreamworks ägnar sin tid åt att producera halvtaskiga uppföljare (“Shrek 3”, “Madagaskar 2” med flera) fortsätter huvudkonkurrenten Pixar att rada upp små mästerverk. Senast i framgångssagan såg vi “Wall-E” som skördade stora framgångar och lyckades med konststycket att både vara rörande och rolig. När nu “Upp” börjar pryda biografaffischer runt om i landet råder det ingen tvekan om att ytterligare ett par rader kan tillskrivas Pixars redan fantastiska meritlista.
I inledningsskedet av “Upp” möter vi Carl Fredricksen, en ung pojke med en dröm om att en dag få ge sig ut på ett riktigt äventyr och upptäcka världen. Vi får se hur Carl möter sin själsfrände, Ellie, som har samma dröm. Vi följer med när de blir äldre, flyttar ihop, gifter sig och lever sina liv lyckliga. När Ellie på ålderns höst dör drar sig Carl till minnes deras barndomsdröm och trots att han är 78 år bestämmer han sig för att bege sig iväg på ett äventyr tvärs över Amerika.

Egentligen är det inte historien i sig som är det spektakulära i “Upp”. Berättelsen hade egentligen precis lika gärna kunnat utgöra en 30 minuter lång svt-produktion för Bolibompa. I vanlig ordning när Pixar är i farten är det istället utförandet som är det anmärkningsvärda. De små detaljerna; att Carls skäggstubb växer någon liten millimeter för var dag som går och den underfundiga humorn som genomsyrar hela filmen, det är dessa detaljer som Pixar lyckas göra på ett sätt som ingen annan kan.

Någon renodlad barnfilm är det dock absolut inte, “Upp” är snarare ett bra bevis på att animerat inte nödvändigtvis behöver begränsa målgruppen till ynglingar. Även om mycket av det visuella är färgglatt och skojfriskt, är det bara en fasad för de betydligt mer seriösa ämnen som tas upp. Och bakom denna fasad av flygande hus och talande hundar lyckas man med millimeterprecision att anspela på precis de känslor som man vill komma åt. Filmens absoluta höjdpunkt är en 5-minuterssekvens i början av filmen, det är ett montage över huvudkaraktärens liv från hans barndom till dess att han har nått sin nuvarande ålder och är både känslosamt och fantastiskt välgjort.

“Upp” är, i mina ögon, en strået vassare film än “Wall-E”. Tyvärr lider den dock lite av samma problem som “Wall-E” i det faktum att den första halvtimmen är överlägsen den övriga delen. Och även om resten av filmen inte på något sätt är dålig eller ens medelmåttig så skruvas det upp förväntningar under den inledande halvtimmen som sedan inte kan infrias i resten av filmen. Därmed inte sagt att “Upp” inte är en fantastisk film, för det är den. Kanske till och med den bästa i sitt slag på flera år.