Vi hade i alla fall tur med vädret – igen

Jag kan inte bedöma vare sig igenkänningshumorn i filmen eller referenserna till föregångaren, men att döma av stämningen i salongen var det inte många andra som kunde det heller. “Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” är kort och gott ingen rolig film, men det oroväckande att jag samtidigt får känslan av att den inte ens försöker vara rolig. Det går minst tio minuter innan det ens görs någon antydan till humor, och från början till slut går filmen på sparlåga och halvfart. När ljuset tänds är det inte utan att man frågar sig: hur svårt kan det vara?
Det är först när paret Gösta och Gun från den första filmen väl kommer ut på vägarna i sin nyköpta husbil som filmen sätter igång. Som bäst är det bara småkul, tyvärr. Var är skämten? Var är den komiska timingen? En av filmens få behållningar är Johan Glans i en liten roll som semesterfirande med familjen, men det märks att han inte har mycket att arbeta med. Överlag känns manuset ogenomtänkt och humorbefriat, och man kan fråga sig hur det inte visade sig klart och tyligt när man började filma. Svensk humor kan bättre, och jag vägrar tro något annat. Därför blir jag extra besviken på denna film, där man får intrycket av att ingen verkar ha brytt sig.

Det finns roliga scener, men de är få, och alltför ofta blir det bara pinsamt. Handlingen, att möta karaktärerna från den första filmen när de återigen ger sig ut på vägarna flera år senare, är som väntat mest en ursäkt för att få göra filmen. Skådespelet är inte så illa, men manuset är så innehållslöst att det egentligen inte spelar någon roll. Det är synd att behöva klaga så här mycket, men svensk film i allmänhet behöver få ändan ur vagnen och börja anstränga sig.