Vi måste prata om Kevin

Ibland får man lätt uppfattningen om att världen vi lever i har blivit grymmare med åren. Som åskådare ser vi oroligt på hur våldet eskalerar allt längre ner bland åldrarna, och när en våldsam händelse drabbar oss är vi oförmögna att förstå varför den skedde från första början, eftersom vi i sorgen har svårt att nyktert granska alla de olika potentiella faktorer som kan ligga bakom händelsen. “Vi måste prata om Kevin” förlägger mycket av sin tid på att försöka förmedla sorgen och oförståelsen hos en mor som nyligen fått reda på att hennes son mördat sina klasskamrater i en fasansfull skolskjutning.
Tilda Swinton spelar huvudrollen som Eva Khatchadourian, mamman som för evigt blivit brännmärkt av samhällets anklagande öga på grund av hennes sons bestialiska illdåd. Swinton är ständigt i blickfånget och det är svårt att inte svepas med av hennes glänsande skådespel. Hon ger allt hon har i sin roll som plågad mamma till ett barn hon inte hyser några större känslor för och den spända relationen dem emellan skär genom hjärtat. Men även om det i många avseenden är Swintons film är det omöjligt att inte fångas av Ezra Miller som ger ett ytterst kyligt intryck som den djupt störde pojken Kevin. I periferin ser vi John C. Reilly som den äkta maken och hans begränsade tid framför kameran får en otroligt kraftfull inverkan när slutskedet av filmen tar vid.

“Vi måste prata om Kevin” tar upp ett kontroversiellt ämne som ligger rätt i tiden, och regissören tillika manusförfattaren Lynne Ramsay behandlar ämnet med vördnad och respekt. Fokus här ligger dock inte på själva skolskjutningen, utan på Eva och hur hon hanterar stressen och ångesten som kommer till följd av den fruktansvärda händelsen. Inledningsvis är filmen en kaosartad upplevelse, och den mästerliga klippningen symboliserar Evas förvirrade känslor när hon ligger utmattad på soffan och tänker på vad som har hänt. “Vi måste prata om Kevin” är osammanhängande men aldrig rörig, och Ramsay bygger hela tiden upp en eggande ovisshet om vad som har hänt genom att ständigt skifta fram och tillbaka i Evas liv och tillvaro. Den sparsmakade dialogen blir än mer effektiv när ord väl yttras, men ofta ligger de stora uttrycken aldrig i vad som sägs, utan om vad karaktärerna verkligen känner och det är något Ramsay fångar perfekt.

“Vi måste prata om Kevin” är en stark upplevelse, en sorts modern skräckfilm som belyser tabubelagda ämnen som många inte vågar prata om. Det är en turbulent resa som skakar om på så många plan och när det chockerande slutet uppenbarar sig lämnar det mig i ett känslomässigt tumult som får mig att tänka på filmen i flera dagar efteråt.