Waitress

Adrienne Shelly, regissör, manusförfattare och skådespelare kommer aldrig att få regissera fler filmer. Hon fick inte ens se den färdigklippta versionen av sin egen film. Bara några månader innan filmen premiärvisades på Sundancefestivalen mördades hon brutalt i sitt kontor på Manhattan i New York.
“Waitress”, ett av de dyraste inköpen på årets festival, hade gjort Shelly stolt. Må så vara att hon inte förtjänade att lämna oss i förtid, men vi kan bara hoppas att Shellys film får göra det avtryck den förtjänar. Och det enda vi kan göra är att tacka henne för den fina film hon lämnat efter sig.

“Waitress” är en speciell liten indiepärla som inte tar sig själv på stort allvar. Det är få filmer som lyckas med konststycket att trollbinda och förundra, även om den inte alltid är speciellt innovativ. Vi följer Jeannie, en ung servitris någonstans i den amerikanska södern. Hon lever ett tråkigt liv och vill helst av allt lämna sin man och rymma så långt hon kan. Samtidigt är Jeannie gravid och faller för sin nye läkare, Dr. Pomatter.

Adrienne Shellys död gör “Waitress” till en svår film att titta på. Shellys starka närvaro påverkade mig starkt som åskådare. Förutom att Shelly skrivit en fantastisk dialog är Keri Russel lysande i huvudrollen. Jag har sällan skådat en så pass ung skådespelerska lysa och dominera bioduken med samma dignitet, trovärdighet och timing som Russel.

“Waitress” är en hoppfull film med mycket hjärna många leenden. Keri Russel bär filmen på sina axlar och är den typ av karaktär du som åskådare älskar att älska. “Waitress” gör helt enkelt vad en romantisk komedi ska göra – den får dig att skratta, känna och tillslut stjäler den ditt hjärta.