Wall-E

Pixar är animationsstudion som inte kompromissar och som ofta har talangen att göra något stort av något litet. Att göra animerad film om ensamhet med en robot som huvudkaraktär är modigt, men oj vad bra – i alla fall till en början.
Mänskligheten har lämnat jorden och förflyttat sina liv ut i rymden. Kvar på vår planet har de dock glömt en ensam robot, Wall-E. Roboten som ursprungligen var ämnad för att samla skrot har troget fortsatt med sin uppgift i 700 år sedan befolkningen flyttade. Trots tristess och ensamhet åker han runt och samlar skräp tills han en dag får besök på jorden. En vit robot vid namn Eva äntrar planeten för att leta efter liv, men träffar snart på Wall-E, vilket resulterar i den första “vännen” Wall-E har stött på under många hundra år.

Pixars förmåga att skapa parallella världar till vår värld, men ändå placera ut tydliga referenser till vårt samhälle har alltid varit signifikativt för dem och är tillika en av många anledningar till deras stora framgångar. “Wall-E” är inget undantag. Den lilla Rubicks-kuben, iPoden och fisken på väggen som sjunger “Don’t Worry, Be Happy”, det är de små sakerna som är storheterna i “Wall-E”. Under filmens första halvtimme lyckas den förlita sig på dessa små saker och med hjälp av en subtil framtoning skapar man en osedvanligt välgjord halvtimme där ensamhet blir det centrala temat. Det är kanske den minst kommersiella halvtimme en stor animerad film har levererat någonsin, men också en av de bästa. Man kompromissar inte utan låter filmen berättas i sitt tempo, och slänger inte heller in överflödiga komiska sekvenser eller upplyftande karaktärer.

Tyvärr sker omställningen snabbt. Tempot blir högre, det blir mer händelserikt, mer färgsprakande och inte minst – mer barnanpassat. Det är som att Disney under produktionen en dag bestämde sig för att knacka på dörren hos Pixar och gjorde klart för dem att filmen ska rikta sig till en bred publik och även tilltala de yngre. Resultatet blir som väntat, det känns som att vi har sett det förut och det känns inte längre som att filmens budskap är det centrala. Istället blir det fartfyllt, rörigt och all den kärlek och entusiasm som verkade ligga bakom den första halvtimmen har ersatts vilket gör att det hela mer liknar ett rutinjobb. Det är fortfarande inte dåligt, och som alltid när Pixar är i farten är det rent visuellt oklanderligt, men det är en rejäl nivåskillnad som sker.

“Wall-E” hade kunnat bli den bästa animerade filmen på år och dagar, och ifall filmen hade bibehållit samma nivå som den gick ut med hade den med stor sannolikhet också blivit det. Nu är det tyvärr inte fallet och helhetsintrycket blir inte mer än “bra”.