Waltz with Bashir

Det finns något absurt över den skönhet och intelligens som formar “Waltz with Bashir”. Då när den israeliska regissören Ari Folman återgår till invasionen av Libanon 1982, för att få grepp om sin egen och Israels roll är orsakerna till denna skönhet och intelligens dess diametrala motsatser.
I inledningen framträder en medelålders regissör som förträngt alla minnesbilder från det krig han som nittonåring deltog i. Men genom en väns delgivning av sina återkommande mardrömmar sprungna ur kriget, börjar Folman reflektera över varför han inte minns – varför har han i över huvud taget inte ägnat kriget en tanke? Därifrån tar “Waltz with Bashir” sitt avstamp och de efterföljande åttio minuterna blir Folmans odyssé via armévänner och människor som på nära håll upplevde kriget för en slutlig återerinring och självrannsakan.

Genom den enastående animationen förmår filmen att lyfta sig ur dokumentärfacket för att istället på ett frityglat sätt ge liv åt diffusa minnen, drömmar och faktiska skeenden som en filmad dokumentär aldrig förmått. Samtidigt som “Waltz with Bashir” står med ena foten i ett noir-skimmer av inrökta barer och romantiska återblickar, flyter bilderna från Libanon in som en abrupt kontrast och skapar ett infernaliskt och absurt krig med stor hjälp av musiken som ledigt rör sig från Bach till rock.

Även då Folman nyttjar animationerna och den förhöjda dramatiseringen som ett verktyg för större skaparfrihet och en extra dimension av underhållning frångår han aldrig sina ursprungliga mål och genom intervjuerna sammanför han obehindrat psykologiska analyser av minnets förmågor och reflektioner i slag av Israels roll som offer och bödel i historien. Folman undgår, trots att frågorna och hänvisningarna rör sig över ett brett fält, att förloras i ett spretigt fingerpekande. Främst då dessa spår och reflektioner rör sig inom ett rutnät vilket ständigt återkommer till filmens inledande fråga och till en allmängripande betraktelse av krig. Han låter varje samtal och tanke ta sin tid, för att tillfullo måla upp de redogörelser och minnen från krigets sjukliga vardag av inhumanitet de intervjuade delger honom.

På så sätt höjer sig filmen över inte bara Folman och hans egna erfarenheter från kriget i Libanon, men de bilder Waltz with Bashir visar blir nog så applicerbara på det som skedde i Europa för drygt sextio år sedan som det som sker i Mellanöstern i dag.